Kom igen

"Varför har du slutat blogga?" var det en som frågade igår.

Ja, varför? Kanske kommer jag igen.

Hare

Ja, jag vet. Lång tid och allt det där. Men jag tänker inte berätta om hur bra det var i Paris, utan istället om dagens näst viktigaste händelse (den viktigaste var att pappa fyllde år!).

När jag klivit av tunnelbanan och börjar styra stegen mot min uppgång hamnar jag strax bakom en stilig ung herre och tänker "Nämen... här går ju min blivande man precis framför mig!". Han svänger upp mot mitt håll och jag håller mig steget efter. Strax efter övergångsstället en bit på väg gör han helt plötsligt en tvär gir till höger. Antingen kom han på ett ärende på ICA eller så undrade han vem som klapprade omkring i hälarna på honom. 1.5 meter från krock och jag förbannar det faktum att jag har massageolja i hela håret just denna eftermiddag (don't ask!). Väl hemma byter jag om snörar jag på mig löparskorna och kastar mig ut i spåret. Och i höjd med Eriksdalsbadet kommer en kille från sidan och hamnar strax framför. Det visar sig vara... wait for it... samme kille! Good lord, det var bara att haka på. Jag har haft sämre harar! Däremot har jag aldrig setts jaga en man så bokstavligt. Han tar en genväg men siktas strax efter igen - och i höjd med Årstabron tappar jag bort honom.

Spela svårfångad bara. Gör det.

Pick yourself up, dust yourself off - and start all over again. And again.

När de rullar in Olle Ljunström i en rullstol på Rivals stora scen på Valborgsmässoafton känner jag hur det är något litet i mig som brister. Resten av stan står och huttrar vid brasor och sjunger sånger om sprittande liv bland buskar och grenar och om den härliga vårsolens glans. Men Olle har några dagar tidigare ramlat ner från en stege och brutit båda fötterna. Och nu sitter han där han sitter. Det hade ju vänt! Han har ju tagit sig från det allra mest brokiga i livet och liksom ordnat upp det. Släppt en platta igen. Och bokat Rival för sig och sitt band på självaste Valrborgsmässoafton. Och så nu detta. Som ett fälleben från livet självt!

- Det här hade jag ju inte riktigt tänkt mig, säger han efter ett par låtar.
- VI ÄLSKAR DIG OLLE, ropar någon i publiken och alla jublar.

För han sitter ju där! Han har kammat sig, tagit på sig en ljus kortärmad skjorta och lagt en tröja över axlarna - lite vårigt sådär ni vet. Som ett enda stort långfinger mot allt som inte blir som man har tänkt sig.

- Men alltså är det verkligen äkta, kan det va så att han liksom spelar på det med flit, funderar ekonomvännerna när vi kommer ut. För det kan väl ändå inte va så att man kan blotta sin brustenhet så? Väl? Eller?

The Lattjo Office

Ino sa på O-baren i fredags att han tycker det borde handla lite mer om The Office här. Så, några glimtar:

I fredags introducerade jag på jobbpuben tankelekarna "Vilken kändes (död eller levande) skulle du vilja va?" (man ska tänka glamour - inte världsförbättrande) , "Vilka två kändisar skulle du vilja ha som föräldrar?" och "Vilken kändis av ditt eget kön skulle du vilja va gift med?" (om man är heterosexuell kan man utgå från att man själv är av det motsatta könet... ja, ni fattar...). Mina svar var 1. Gwyneth Paltrow/Frank Sinatra/Scarlett Johansen, 2. Tage Danielsson och Astrid Lindgren och 3. Leila Lindholm (kurvig, charmig och kan laga mat - passar mig som man perfekt tror jag!).

Detta öppnade förstås stora diskussioner! Kaj ville vara Natalie Portman, efter att ha tänkt en lång stund. Däremot visste han direkt att han ville ha Pierce Brosnan som pappa! Och då började jag omvärdera mina egna val något... Arf kunde tänka sig Justin som make. Och nån annan hade nog valt George Clooney som man! De grå tinningarnas charm.

Idag har jag fått en lapp från peppe som sitter längst ned på skärmen. Det står:
Esso, dagens ord är "lattjo" alt. "Lattjolajbans" :) Peppe.

Fint, tycker jag. Very The Office Lattjolajban.

Hubbabubba

ICA skickar brev till mig och säger;
"Hej, nu får du rabatt på de varor som du handlar mest!"

Och det visar sig vara... frukostmat och tuggummi!

Hej ICA,
Tack!
Men var försvinner då alla mina andra pengar...?
Undrar,
esso

Charmkurs, någon?

Hotel Clarion Sign, Stockholm. Stans senaste skrytbygge med hög svansföring och viss konjunkturoro. Måndag kl 18.15. Jag möter upp Lisen och Jon som är på besök från Malmö. Vi satsar på en bit mat från barmenyn och frågar servitrisen om var vi kan slå oss ned. Hon viftar svepande mot lokalen, så vi ger oss in på egen hand. Som de drivna konsulter vi ändå är gör vi slag i saken och skapar ett eget bord som rymmer oss alla, genom att möblera om lite. Där lämnas vi därhän. Vi pratar uppdateringsrundan om livet. Servitrisens vän Servitören plockar disk en bit bort. Jag reser mig och går bort till bardisken:
- Hej, vi är några som skulle vilja äta. Är det den här menyn som gäller?
- Mm...
- Den här sidan?
- Mnäe... sidan 6
- Ok, vi är tre så skulle jag kunna få två till
- (suck) mm ok...

Tillbaka vid bordet letar alla på nåt ätbart. Ingen servitör i sikte. Lisen går till baren och beställer en öl och passar på att fråga hur Servitören helst vill ha vår beställning serverad:
- Är det bordsservering eller vill du att de kommer hit och beställer?
- (Suck)... jag får väl gå dit då...
En annan gäst i baren höjer på ögonbrynen och säger till Lisen att detta var ju lite konstigt...

[Servitören frågar i steget, utan att säga hej] - Va vare ni ville ha?
- Jo, jag undrar vad som är dagens sandwich och vad som ingår i chef salladen?
- Hmm... alltså sandwichen är en BLT med skinka o sallad och salladen är en sallad.
- Jahapp... då tar jag en chef sallad
- Mm...ok... alltså - här kan ni inte sitta faktiskt! Ni kan inte flytta ihop borden såhär! Det är av brandorsaker. Det måste gå att komma förbi enkelt.
- Nähe... så var vill du ha oss?
- Hmm... typ där [pekar svepande över två nyligen övergivna bord]

När så 115-kronors salladen serveras utan ett leende står det klart att den består av romansallad på en rad, 8 russin, ett antal orangea flagor och lite pumpakräm utsmetat med en sked. Till detta serveras en 35-kronors Ramlösa.

Ridå.

Vad är då sensmoralen av detta? Jo, att skrytbyggen sällan sätter guldkant på tillvaron - men att trevligt sällskap gör det!

Civilisationen, rakhyveln och eltandborsten

Som uppklädd till The Office varje dag är det en nåd att stilla bedja om att få en knapp veckas fjälliv i mjukisbrallor och funktionskläder. Bärandes en tydlig doft av skotermotor och grillad korv.

Vi åt våfflor i stugan på kalfjället, fikade i solen, trängdes med 08:orna i skiduthyrningen och funderade med en kopp kaffe i toppstugan över hur hjälmanvändandet måste ha exploderat under de år vi var borta från backen. Som facebook fast förståndigare.

Tillbaka på Södermalm handlar jag frulle på ICA och sneglar på de piffiga små söderbönorna med Lykke Li-knutar och undrar varför de inte har Haglöfsjacka...

Jag får ta mig tillbaka så sakteliga och invänta själen som tydligen sitter kvar på en fjälltopp. Det blir fint när den landar intill mina åtta små fräknar som hoppar omkring i ansiktet.