"Talar du svenska" frågar jag några gånger under dagen och får oftast "Nej, English" till svar. Så några timmar senare säger jag "The airport, please" till taxichaffisen och börjar resan hem. Han får ett telefonsamtal och jag tänker att finska är det konstigaste språket efter holländska. Sen ringer jag Anno på The Office och berättar om morgonens märkliga sammanträffande. När jag lägger på säger taxichaffisen på klingande finlandssvenska:
"Jaså, det är en stockholmstjej som sett sin gamla flamma på flyget imorse!"
Jag skrattar åt hans fullständigt ogenerade överhörande och sen berättar han om liknande upplevelser han haft av att se gamla tjejer. Och att han en gång mötte en lumparkompis på Kanarieöarna 1972. Och till sist att han en gång åkte till St Petersburg - och aldrig mer eftersom "inget gott kan komma från det landet".
Helsingfors flygplats är vidsträckt och till slut får jag sjunka ner med ett glas rött och DI Weekend, som fredagsseden bjuder även i Finland. Runt platsen snurrar en kramig familj med stiliga 20-something söner med drag som skulpterade i marmor. Och en lite lönnfet man i grå kostym som pratar i telefonen han har tryckt mot örat samtidigt som bluetoothmanicken sitter fastklistrad på det andra örat. Jag hör honom säga "tropikhjälm och dry martini" in i luren innan han vrålskrattar.
Väl hemma läser jag Gradvalls intervju med Sophie Zelmani och lyssnar på Van Morrison. There'll be days like this.
Den blev en dunderhit 1972 och genast startade spekulationerna om vem sången faktiskt handlade om. Vem var det som var det hon skrivit om som var så självupptagen och som säkert direkt trodde att låten handlar om honom? Carly hade romantiskt förflutet med Mick Jagger, Warren Beatty, Kris Kristofersson och Cat Stevens, vilket ju är ett hyffsat track record, och det gav bara mer bränsle åt spekulationerna under tiotals år. Till slut auktionerade hon ut hemligheten i en välgörenhetsauktion. Vinnaren fick sången framförd och svaret viskat i örat. Han fick också tillåtelse att ge världen en ledtråd. Ledtråden bestod i att namnet på personen sången handlar om innehåller ett A och ett E. Och kanske också ett R. Det lämnar i så fall Mick Jagger och Warren Beatty.
Till slut kunde Warren Beatty inte hålla sig längre utan sa, en gång för alla: "Let's be honest. That song was about me."
Jag är så stolt så jag spricker. Och lite vimmelkantig av hela resan när jag tänker på hur jag grävde fram henne under alla arbetsprover för att bjuda på lite morotskaka en regnig söndag i maj och hur hon lurade mig med sin ledsna röst innan hon skrek ut antagningsbeskedet på telefonsvararen.
Det blir pirrigt. Även på The Office ett stenkast bort.
- Min vän, jag hoppas du är medveten om att om du sårar henne, så skjuter jag dig. Och om jag en endaste gång får ta fram kvasten för att skrapa upp henne från golvet så kommer du hitta ett hästhuvud på din kudde. Välkommen in i gemenskapen.
Mafiasa eller Big Mama, kalla det vad ni vill. And hey - be careful out there!
Här är min fina voodollprinsessa Lalita, hon är min nya nyckelring. Jag har fått henne av fru Anna i presang. Hon sägs ge ägaren en oemotståndlig dragningskraft. Och jag märker hur hon börjar värma upp. I veckan drog hon bland annat till sig plånboken och nycklarna som jag blev bestulen på under den glada födelsedagsefterfesten på F12 - däremot har inte jobbtelefonen kommit tillbaka, så hon behöver nog kalibreras lite till.
Det har blivit mycket dans på verandor. Igår sviktade trädäcket under fötterna till den blöta livebandsdansen i skärgården.
Glada dagar drar hon till sig, voodollprinsessan. Alltid.
Oj, det va bra dagar. Nu fortsatt ledighet med skillnaden att jag jobbar lite först om dagarna. Det är lövli.
På min väg mot världsherravälde kommer jag imorgon bli ett år äldre. Allt går enligt planerna. Och alla bloggläsare, kända som smygtittare, är välkomna till Debaser Slussens uteservering (inne om regn) för trevligt häng i all sin enkelhet från halvniosnåret. Jag har en röd nejlika i knapphålet. Typ.
Jag har nog landets coolaste kusiner tror jag. Åker wakeboard som om de fötts med en bräda på fötterna (oh, akta för bilder i huvudet nu) och Mallan kan köra båt och skoter som en hel karl. Jag pyser av stolthet medan jag agerar funktionär, fotograf och fikaansvarig.
