I helgen ska jag till min vän Royalisten som bor i exil i en stad på en ö i ett annat land. Hon jublar och klappar händerna över prinsessförlovningen och vi ska skåla många gånger för kärleken och fosterlandet och kungahuset.

För whattheheck, säger jag! Och så fnissar jag åt alla som nu koketterar med sitt ointresse för kungahuset. Släpp loss nu, för tusan! Det är ju härligt med kärlek! Det kan vi väl ändå unna varandra utan att rynka på näsan. Och mediehysterin som det gnälls över är väl inte värre än för ett medelmåttigt landslag. Klockarkattskära kungligheter har vi faktiskt inte sett i det offentliga sen 70-talet.

Mer kärlek till adel, präster, kälkborgare och bönder!

Men orka...

Att dom bara orkar, tänker jag när jag går ombord på morgontunnelbanan och möter mina glåmiga spegelbilder. Lord Voldemorts dementorer verkar gilla februari, de har sugit musten ur mugglarna tills de blivit genomskinliga. De kliver upp i ottan, släpar runt på sina liv och blir aldrig riktigt varma. Deras fötter är hela tiden aningen fuktiga i skorna. De har haft influensan (som den tredje i familjen inom loppet av en månad) och de kommer få vinterkräksjukan nästa vecka - de vet bara inte om det än. De har fått ett oranget kuvert i brevlådan och ser bara minus. De har hört om en finansiell kris men vet inte vad det egentligen innebär, vad de borde göra. De gör så gott de kan men har en gnagande känsla av att de borde prestera mer. Vara bättre. Och handla ekologiskt! Eller låta bli att köpa helt. De sover men är ändå trötta. Och när gråvädret väl skingras känner de inte ens värmen, de ser det bara hända genom fönstret inifrån sin arbetsplats och säger "Titta! Solen!".

Och jag kryssar mellan drinkborden i stureplansnatten, tätt i hälarna på en Ms Gratis jag aldrig tidigare träffat, och inser igen varför jag brukar hålla mig borta. Jag tänker att kejsaren är naken. Naken, naknare och naknast just här.

Men så. Ibland är ballonger och konfettiregn allt som behövs. Det och vänner som Ramlar dåliga gatan fram. Och dans, dans dans...

Jag blev lite orolig för mig ett tag. Jag fann mig vara på väg att förvandlas helt till en bachelor. Lägenheten har haft klara likheter med en klassisk ungkarlslya. Jag har kopplat massa sladdar till ljudanläggning och hört mig själv säga "shiiit, vilket bra ljud...". Jag har ett par gånger, mellan helgens alla fester, i all hast ätit pasta och tonfisksås och sänkt en iskall öl. Visserligen framför Sex and the City, men ändå! Och till sist hamnade jag i en chesterfieldfåtölj i Gubbrummet på Spy Bar. Nu får det va nog. Hej manikyr och högklackat!

Inspiracion

Solen skiner, jag knarkar rosenrot och lyssnar på Joan As The Police Woman. Hence - jag tänker uppåttankar. Och jag reducerar livet till en mustig buljong av allt det goda.

* Att Ebbot bar kaftan och spelade tamburin på sin stora mage på Cirkus med Soundtrack of our lives förra veckan. Samt att han stagediveade med sitt övervinnande dödsförakt!

* Att det bara jobbar ladies hos min tandläkare och att alla där bär cerisea plasthandskar.

* Att Jack nog är den smartaste person jag någonsin träffat.

* Att Erol tappade en apelsinklyfta på tunnelbanan på väg till hemmafesten. Och att jag och Jack hittade den igen på väg tillbaka flera timmar senare!

* Att det är 75% rea. Tack lågkonjan!

* Att det är trångt, trångt i bänkraderna på Allhelgonamässan i Skanstull på söndagkvällarna.

* Att det händer saker som får mig att vilja ringa mig själv som 14 år och berätta vilka fnissiga sammanträffanden som kommer uppstå längre fram.

* Att det känns som om livet ler på det där kluriga sättet som gör mig lite otåligt irriterad, men mest nyfiken.