Vem sa att politik är trist?

Jag kan inte låta bli att tycka att hela den här historien med fyllhånglandet mellan statssekreteraren Ulrika Schenström och TV4-reportern Anders Pihlblad är bland det roligaste på länge. Skandaler piggar alltid upp. Lars Danielsson måste vara väldigt nöjd. Av allt att döma vet inte Schenström heller exakt vad hon gjorde vid en viss tidpunkt.

Pihlblad säger idag att det är viktigt med ett stort kontaktnät som politisk reporter. Well, det är mer än tydligt! Kiss and tell-begreppet har just fått en helt annan innebörd. Nu undrar vi mer än nåt annat vilken information han fick ut, och så vill jag väldigt gärna se sms-trafiken dem emellan...

Nu är det bara en tidsfråga innan Margot, Maud eller Filippa gör en Paris Hilton och glömmer bort att de har kort kjol och inga trosor när de kliver ur bilen... Eller att en ungdomsförbundsordförande hamnar i slagsmål på nåt skabbigt gammalt hak. Men just ja - det har ju redan hänt!

Gåsapåg

Tunnelbanetrubaduren är tillbaka igen. Jag är så glad. Efter att ha varit borta större delen av hösten dök han upp igen i förra veckan, mer inspirerad än någonsin. Nu har han samtliga strängar på gitarren igen - och - en Canada Goose-jacka! Man vet att det är högkonjunktur när till och med tunnelbanetrubadurerna går i överklassjackor. Han måste verkligen fått snurr på verksamheten. Jag undrar om skattemyndigheten är uppmärksamma på det här. Vad är det för skattesats på gatumusicerande? Ska jag kanske betala moms på mina bidrag till honom?

Men jag undrar om den här jackan egentligen är bra för hans varumärke. Jag är tveksam till det.

Vänta nu...var har jag lagt...

Goodlordallmighty vilken vecka... Rattade fem projekt samtidigt med ena handen, ett frilansjobb med den andra och kurerade en magkatarr, som när den väl gick över ersattes med en förkylning. Happy happy joy joy. Igår låg busskortet kvar hemma hela dagen till ingen nytta och idag kom jag till ett kundmöte med min fina mapp där jag bär papper. Men det låg visst inga papper i den märkte jag när jag kom fram. Dumt. J hade däremot både huvud och papper med sig. Jag blev inte så förvånad när jag ståendes på apoteket på väg tillbaka till the Office fick lägga tillbaka nässprayen i hyllan eftersom jag inte hade nån plånbok med.

Dom där bollarna i luften alltså... Överskattat!

Gnuggar händerna...

Fick sån inspiration idag. Christer i P3 pratade om practical jokes och hur man retar sin omgivning bäst, folk ringde och mailade in i två timmar. Om att plasta in bilar med så mycket storköksplast att den står som en puppa ute på parkeringen och om att när man är hemma hos nån ta alla bestick, lägga i en hink, hälla på vatten och ställa in i frysen!

En vän blev en gång fundersam över det här med att folk tittar i andras badrumsskåp. Så inför en fest tömde han hela sitt skåp och fyllde det till bredden med flirtkulor. Mitt under festen hördes ett ordentligt rassel inifrån badrummet och besökaren blev kvar där väldigt länge...

Det är alldeles för lite praktiska skämt på The Office, tänkte jag på. Så akta er!

Man är man

På stans glammigaste fest i lördags, på temat Studio54, konstaterade herr J skrattande att han fått en ökad förståelse för kvinnors villkor när han klämde ner sig i ett par tajta V-brallor och en guldblus. Inom loppet av några timmar hade hört sig själv kläcka 3 klassiska fraser:
1. Gud va jag är tjock...
2. Jag borde inte ätit innan jag åkte hit
3. Shit va min rumpa ser stor ut i de här...

Det är inte lätt att vara man dessa dagar. Nu vägs de välkammade stureplansgossarnas kvinnosyn på våg, innerstadspojkarna sparkar så länge på en som redan ligger att livet till slut rinner ur honom och 2000-talets drängar har bytt torget mot fotbollsplanen som arena för deras gängslagsmål. Nog är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att det sammanfallit på bara några veckor? Mönstren har funnits i alla tider, och därmed också risken att det skulle kunna utvecklas till rena helveten.

Nu är det strösslat med experter i tv-soffor som lägger pannan i djupa veck och frågar vad samhället ska ta sig till med alla dessa män och pratar om könsmaktsordningar, hockejargong och förebilder. Jag undrar mest hur man kan undgå att få en ryggmärgsmoral som säger att man inte köper sex vare sig för pengar eller drinkar, att man inte har sex med en medvetslös tjej eller en tjej som säger nej, att man inte vållar någon annan skada och om man skulle ha gjort det så sparkar man inte på nån som redan ligger. Framförallt inte i grupp. Exakt var har det gått fel? Det kanske är läge, även för de mest råbarkade antifeministerna, att börja fundera över maktbalanser och respekt.

Eller så skickar vi alla på 70-talsfest.

Man tar sig för pannan...

I incheckningskön på flygplatsen i Bologna ställde sig tre mörkhyade killar strax bakom oss. I kön bredvid, som gick till samma flightincheckning, stod två damer i 55-60-årsålern. Jag hörde den ena damen säga till den andra:

- Dom såg så välvårdade ut, dom där svarta som klev på flygbussen. Men nu ser jag ju, dom ska ju till Sverige!

Gentileschi

Gentilesci var en av få kvinnliga konstnärer på 1600-talet. Hon lärde känna en konstnär vid namn Tassi som vid ett tillfälle våldtog henne och tog hennes oskuld, vilket kulturellt likställdes med att ha ingått äktenskap, samtidigt som hon tappade sin värdighet eftersom hon ju inte var gift med honom. Efteråt lovade han att gifta sig med henne och på det sättet upprätta hennes värdighet - givet att hon fortsatte ha en sexuell relation med honom. Hennes far upptäckte övergreppet och anmälde Tassi som blev ställd inför rätta, vilket i sig var väldigt ovanligt vid den här tiden. Rättegången tog 7 månader, och under tiden utmålades hon som promiskuös och torterades med bland annat tumskruvar för att hon skulle erkänna att det egentligen var hon som förfört Tassi och att hon hade sig själv att skylla. Inte förrän under de senaste åren har man i forskningen funnit att Tassi faktiskt blev fälld och fick välja mellan fem års straffarbete eller exil i Rom. Han valde det senare, men var tillbaka i Florens efter 4 månader, troligen med benäget bistånd av någon med inflytande.

På något sätt klingar det lite bekant, tycker ni inte? 400 år, vad har förändrats?

Målningen av Artemisia Gentileschi föreställer Bibelns Judit när hon för att rädda sitt folk dödarNebukadnessars hörförare Holofernes. Den hänger på Ufizierna i Florens. Berättelsen om Judit är ofta porträtterad i konsten, då oftast med en plågad min på Judit eftersom hon dödar Holofernes mot sin vilja, men för sitt folk. Men på just den här bilden ser hon väldigt målmedveten ut. Gentileschi har målat in all sin vrede i målningen av Judit. Vår turistklunga stod gapande framför den när guiden berättade bakgrunden. En av de amerikanska herrarna i gruppen kliade sig på sin tjocka mage och sa:

- Hmm...she was quite a feminist!

Blixtsnabbt gav guiden mannen en knivskarp blick, aningen förklädd i en nonchalant axelryckning, och svarade:

- She was not a feminist. She was right.

Firenze

På tågstationen på väg från Florens började vi räkna på sannolikheten att man skulle blivit italienare istället. 1,5% chans att man blev Italinare blev det. Och 1,5 promilles(!) chans att man råkade bli svensk. Those lucky italian bastards! Tänk att man på sin väg genom kosmos mot jorden lyckas klara sig undan Indien, Kina och USA där praktiskt taget alla hamnar, och så blir man nedsläppt i ett litet gudsförgätet land på norra halvklotet, där det är mörkt och kallt 6 månader per år - allt baserat på ett pyttelitet promille. Olika falla ödets lotter.

Oh ändå att ha sett så mycket konst, gått i kortärmat i oktober, ätit gudomlig mat, fingrat på Valentino-klänningar, druckit långlagrade viner, tagit långa cappuccinoraster, strosat och tupplurat.

Michelangelo gjorde tvärtemot vad sången säger bara en tavla som blev historia sen. Been there, seen that. Däremot blev det desto fler takmålningar och statyer.

Gamla svea inte så tokig hon heller när man tänker på det. Inte lika utlevande, livsnjutande och temperamentsfull som sin vänninna söderöver. Men hon har José Gonzales, krispig luft, nyskapande och nyfikenhet på förändringar. Gott så.

La Dolce Vita

Mina föräldrar säger att jag är den största livsnjutaren dom känner. Dom säger att dom inte vet nån annan som kan förlora sig så i stunder av bra, roliga och fina upplevelser, oavsett om det är stort eller smått.

Äsch, säger jag, ni är inte så dåliga ni heller!

Imorron kliver livsnjutarfamiljen ombord på en väldigt tidigt flight till Florens. Vi får väl se om vi kommer hem igen. Jag har stora planer på att hitta mig en Italiano med vingård och en snäll mamma. Då stannar jag där och föder massor med barn. Eller så bosätter jag mig i stan och är lyxhustru i Guccikläder på skoter. Föder massor med barn och blir cappuccino-mamma.

Arrivederci!

Enfant Terrible

Ikväll på The Office. Jag är på väg hem betydligt senare än kl 17 och möter en troligen-blivande-partner-snart i trapphuset. Vi hejar, hon nickar mot datorväskan och säger:
- Ja, här tar man med sig lite dåligt samvete i väskan och tror att man ska få nåt gjort hemma...
Jag låter bli att tänka innan jag svarar:
- Jaha, äh jag lämnade allt här. Jag ska ju ändå hit igen om några timmar.

Jahapp. Det där är vad man i vissa kretsar kallar ett CLM. Career Limiting Move. Ahwell, dom får kalla det vad dom vill.

Jag hörde henne diskutera med maken om att ta med Thaimat hem. Jag hoppas det dåliga samvetet fortfarande ligger nedknölat i botten på väskan.

Pajigt

Asch, det där med silverbrickor, kakor och lyxkaffe var förstås bara polityr för externa gäster. När jag kom backstage till IT-avdelningen såg den ut som IT-avdelningar gör mest; maskiner, kaffekoppar och killar. Jag går där som en höna i en tuppgård. Jag får med andra ord oftast som jag vill.

Igår fick jag helt oförhappandes ett mail från en avlägsen bekant från förr, som jag egentligen aldrig hörs med trots att vi har varann på både MSN och facebook. Mailadressen är sån där gemensam för både min gamla bekanting och hennes sambo som jag skakat hand med en gång. Jag gillar inte när par har gemensam mailadress, mest inte när jag egentligen bara på riktigt känner en av personerna bakom adressen. Som att man plötsligt är tvungen att berätta allt för båda, även om det är egen hemlis. Då låter jag bli att maila. Men inte dom tydligen - eftersom jag nu fått ett mail, som gått till ett flertal andra. Innehållandes ett recept på äppelpaj. Bara. Jag trodde det var nån form av skämt och började leta efter knark i receptet. Men det var bara äppelpaj, inget skojande. Nu vet jag inte vad jag ska göra med den här informationen. Tacka för initiativet som jag ju inte bett om? Skriva tillbaka och säga att Tack, men om jag behöver ett recept så letar jag på internet eller frågar Anna Stewart? Eller är det tänkt som ett kedjebrev så jag borde skicka vidare?

Eller ska jag bara helt enkelt...baka? Tuppgården skulle kanske bli glad och jag skulle kunna cementera lite könsroller som omväxling.

OutofOffice

Vi har blivit ståndsmässigt mottagna hos kunden i veckan. I tjusiga konferensrum med silverbrickor, termosar med riktigt bra kaffe, kanelbullar, kakor och choklad. Det är olika det där. Autmatkaffe i plastmugg är nog det vanligaste. En gång i Norge fick vi våfflor. Så fint! Efter det funderade jag på att skicka en lista över mina krav innan jag åker på kundbesök. Att jag vill ha cappuccino, mackor, vita liljor, lösgodis och en färsk dagstidning och en soffa. Och våfflor. Jag skulle ba det så bra. Och bli jättetjock och mjuk och härlig.

Men mottagandet i kontoret för dagen är nog bäst ändå. Det inkluderar förmiddagsfika med mamma och hemmalagad lunch. Och dresscoden är lite mer avslappnad; mjukisbyxor och flanellskjorta. Och det är solsken, knallgula löv och krispig luft.

Från skrivbordet ser jag rakt över till min gamla låg- och mellanstadieskola. Det verkar vara sig likt, de har fortfarande rast kl 9.40. Det blir nog folk även av dem.

Trafikmeddelande

När tåget står still utanför Sala och lokföraren säger att han ska försöka gå igång loket igen börjar man bli lite orolig. SJ, SJ gamle vän... Vilken dag som helst kommer man bli ombedd att gå ut och skjuta på. Utan en pappa med en raketsnabb Renault Megane hade jag troligen fått sova på en bänk i Borlänge. Det är, milt uttryckt, inget man vill.

Buster burrade upp sig och putsade fjädrarna när jag blev presenterad för honom ikväll. Äsch, sa jag och rodnade, sådär gör du säkert för alla!

Förresten, Patti Boyd sprang iväg igen här under. Men nu ser ni förhoppningsvis en ny bild.

Musa

Här är hon. Kvinnan som fått två av rock&pophistoriens största låtar tillägnad sig. George Harrison skrev Something till henne och Eric Clapton skrev Layla. Allt förstås i en stor triangelröra. Det sägs till och med att Harrison från början föreslog för Clapton att han skulle tillbringa natten med henne. Och Clapton tyckte att Harrisons fru var en ovanligt härlig fjäder i hatten.

Oh, the things you do for the love of music. Det tänkte jag på igår när jag lyssnade på fina fina Feist på Cirkus. Jag tyckte jag hade ställt mig på gränsen till osedligt nära killen framför för att hålla min plats och kunna se bra. Men likförb lyckades en annan (längre) kille klämma sig in mellan. Oh, the things you står ut med for the love of music. Jag har blivit runtknuffad som en vante på en Timbuktukonsert, jag har hamnat mitt i bråk på Justin Timberlake, jag har suttit i regn på Elvis Costello och jag har till och med upptäckt att jag stått i en spya på Jamiroquai och ändå efteråt tyckt det varit toppen. Oh, the things you do...
Musa. Det är ju det man skulle blivit. Men vems inspirationskälla skulle man helst vilja vara? Elvis? Frank Sinatra? Idol-Ola? Håkan Hellström? Rufus Wainwright? Ed Harcourt? Lars Winnerbäck? Uggla?

Tror det får bli Frankie Boy. Verkar vara mest swinging runt honom.

Buster

Jag har fått en lillebror! Han heter Buster. Och sitter i en bur.

Egentligen var det mormor som skulle haft en Undulat som kunde hålla henne lite sällskap på dagarna, men efter moget övervägande sa mormor nejtack med en sedvanligt klurig motivering; "Jag vill vara pank och fågelfri".

Under tiden kom föräldrarna på att de själva ville ha en pippi. På djuraffären hittade de en undulat som verkade pigg. Han satt med de stora nymfparakiterna men var ändå den som höll mest låda. Det var helt en pippi i deras smak. Nu bor han alltså hemma och bär ett uppenbart hundnamn. Den logiska kullerbyttan har jag inte bett att få nån förklaring på från de nygamla föräldrarna, dom har så mycket idéer för sig i den åldern...