Man är man

På stans glammigaste fest i lördags, på temat Studio54, konstaterade herr J skrattande att han fått en ökad förståelse för kvinnors villkor när han klämde ner sig i ett par tajta V-brallor och en guldblus. Inom loppet av några timmar hade hört sig själv kläcka 3 klassiska fraser:
1. Gud va jag är tjock...
2. Jag borde inte ätit innan jag åkte hit
3. Shit va min rumpa ser stor ut i de här...

Det är inte lätt att vara man dessa dagar. Nu vägs de välkammade stureplansgossarnas kvinnosyn på våg, innerstadspojkarna sparkar så länge på en som redan ligger att livet till slut rinner ur honom och 2000-talets drängar har bytt torget mot fotbollsplanen som arena för deras gängslagsmål. Nog är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att det sammanfallit på bara några veckor? Mönstren har funnits i alla tider, och därmed också risken att det skulle kunna utvecklas till rena helveten.

Nu är det strösslat med experter i tv-soffor som lägger pannan i djupa veck och frågar vad samhället ska ta sig till med alla dessa män och pratar om könsmaktsordningar, hockejargong och förebilder. Jag undrar mest hur man kan undgå att få en ryggmärgsmoral som säger att man inte köper sex vare sig för pengar eller drinkar, att man inte har sex med en medvetslös tjej eller en tjej som säger nej, att man inte vållar någon annan skada och om man skulle ha gjort det så sparkar man inte på nån som redan ligger. Framförallt inte i grupp. Exakt var har det gått fel? Det kanske är läge, även för de mest råbarkade antifeministerna, att börja fundera över maktbalanser och respekt.

Eller så skickar vi alla på 70-talsfest.