Våren

Har de sopat gatorna? Jag vet inte. Det bidde ju knappt någe grus på nån snö i år, så när vet man att det är så där härligt vårsopat egentligen?

Nu är samhället framskickat en timme också. Enligt principen att vi ställer fram trädgårdsmöblerna på våren och tillbaka in på vintern, därav klockan åt samma håll. Men om det heter trädgårdsmöbel - borde inte deras rättmätiga plats vara just i trädgården? I så fall är det väl ändå så att man "ställer tillbaka" trädgårdsmöblerna på våren, dit de hör hemma. Vad gör vi i så fall med klockan?

Det är saker som jag tänker på när jag går över bron vid stadshuset, i blåsten med ett stadigt tag om kjolen. Och på våren. På GB's nya glassorter och slutspelshockey och tunna jackor. Sen ser jag att Sibyllan på Ringvägen ställt upp utemöblerna. Det avgör saken.

Vid första ögonkastet

OMG! Jag har hittat härligaste sajten. http://www.blickar.se/ Här lägger man ut efterlysningar av ögonflirtar man haft ute på stan, på bussen eller på ICA osv. Typ såhär:
Vi sågs utanför Sats Söder, du sprang fram för att fånga upp dörren när jag gick in. Våra blickar möttes igen vid receptionen - och du råkade krocka med en tjej i tumultet. Du hade gubbkeps, jag hade vit mössa. Vad sägs om ett yogapass? Hör av dig!

Och, gosh - folk verkar inte göra annat än ögonflirta. På allt från "Coop Forum Vinsta" till "hissen vid Gondolen". Allt är hett! Och känner man igen sig så svarar man. Eller så svarar man oavsett, om det låter tillräckligt intressant.

Ja, ni hör ju själva. Vilken vår det här blir!

Fröken Fräken rapporterar

Egentligen. Varför vandra till tunnelbanan längs en dragig väg när man kan sitta högt på ett berg och titta ner över jorden, som sången säger. Fjällivet är som en egen liten snöboll i universum. Vi åker skidor, kör skoter, grillar korv och pimplar. Och farbror brassar på fläsk i murikkapannan över öppen eld och bjuder på brundricka innan bastun. Och i år var den mest sjungna strofen "Kan hon gå på vatten som man sagt? Oh-Oh I lågornas skeeen". Mest när vi stod på isen, förstås.

Hundra procent avkoppling innan jag slungades tillbaka till stadstress av SJ som var försenat - och fann mig själv springandes till konsthistorian, panikartat vinkande till ett par gamla kollegor från The Office som jag inte hann prata med. Så ovärdig avslutning!

Jag tror mitt gamla spöke börjat hemsöka mig igen. När jag pluggade för ett par år sen såg jag en kille från skolan precis hela tiden, på de mest oväntade ställen. En klasskompis konstaterade att han nog var mitt spöke. Nu är han alltså tillbaka. Han stod vid station Skanstull och frågade föraren hur lång tid det tar att köra till Gullmarsplan. Vad ska han göra med den informationen? Han kanske tidsoptimerar sin spökrunda. Det tror jag.

Good Friday

Snön vräker ner över föräldrahemmet. Vi drar till fjällen strax. Släktingarna är redan på plats och sms:ar och tycker vi ska skynda på att komma till allt det roliga.

Jag och undulaten fixar i köket lite. Han kvittrar gladast till Kate Nash på radio. Snoop gillar han däremot inte alls.

Nu tar jag internetfasta några dagar. Sköt om er, vänner. Tänk goda tankar!

Skägget i brevlådan

Gårdagens konsthistorialektion blev mest av allt en studie i klavertramp. En betraktelse över människans förmåga att måla in sig i hörn.

"Här har vi en slav!" utbrast läraren och pekade på den polska kvinnan i klassen. Han menade förstås hennes kunskaper i de slaviska språken och att hon var bättre lämpad att uttala vissa begrepp. Men det kom ut lite fel och jag är faktiskt osäker på om det egentligen lät så mycket bättre i hans huvud.

En annan av damerna uttryckte att Jesusbarnet ofta är så illa avbildat i målningar. Hon pekade på bilden som för tillfället visades på ett Jesusbarn som såg förväxt och märkligt ut och sa "Den där skulle jag lämna tillbaka på BB" varpå läraren svarade "Ja, eller så skulle du få massa pengar från staten!". Den rullstolsbundna tjejen med svåra funktionshinder bredvid mig fnissade mest av alla.

På fikarasten la en annan av damerna ut texten om sin avsky för målningar med religiösa motiv och om hur fruktansvärt det är med religion i allmänhet och katoliker i synnerhet. Hon fick rysningar, sa hon. Gruppens pålästa herre försökte nyansera diskussionerna lite, men hon var obeveklig och påhejad av en annan dam. Och hon hade då aldrig förstått sig på den där katolske utbytesstudenten som bott i hennes familj. När hon sökte bifallande nickar från mig tröttnade jag lite och kom till slut ut som frekvent church goer. Då övergick hon snabbt till att prata om amerikanska valet.

Man tar sig för pannan. Ge männskorna lite ledigt innan de förgör varandra av ren tanklöshet.

Jag kan va din och värsta hjärtattacken

Tänk att det var schlager som var medicinen mot årets leda och livsvärk! Det hade ni aldrig trott! Att efter en apple martini svepa ut till globen tillsammans med härliga erina och fånga en reabiljett i farten. Trippa in genom entrén klockan tio i åtta i rocknrollklänning, högklackat och en leopardmönstrad scarf i en stor rosett runt halsen! Ahh... GALA! Åh, vi dansade, sjöng och åt smågodis. Alla lantisar och happy gay couples hejade på sina favoriter - vi hejade på alla!

När sista guldconfettibiten landat svepte vi vidare upp i skrapans skybar för yriga bubblor och sen via en femminutersvisit på serietecknarnas föllsedagskalas till ett svettigt stureplansgolv med dans till 90-tals RnB och Shaggy. Man ba va?!

Oh, The Office kommer bli till en stor grön prick av avund när jag berättar att jag dansat till Hero live.

Bertil-34

Jag undrar vilka tv-program jag skulle ställa upp i om jag va känd...

Kockduellen? Nja...alltså... Känns lite löpande band, gör det inte? Och varför är antikkännaren Lamm programledare? Fick väl jobbet på sitt efternamn, det vet man ju hur det där fungerar...

KändisJeopardy? Nej. Känner inte för att stå där och vråla "Vem är Paul Potts???" i kategorin Slog igenom över en natt.

På Spåret? Ja! Såklart. Om jag får sitta bredvid nån bra (inte Anne Lundberg som jag misstänker är skenbra plus att hon slåss)

Lantz? Ja! Vi skulle ha så mycket att prata om. Jag skulle kunna bli bisittare. Till Anders G Karlsson.

Fråga Olle? Hahaha...

Nyhetsmorgon lördag/söndag? Lördag, ja. Kan inte tänka mig nåt bättre än att få prata allvar och lek med Lasse Bengtsson. Däremot betackar jag mig för Tildes PK-frågor om vad jag gör för klimatet. Möjligen skulle jag gå dit och diskutera feminism, som är ett annat av hennes nya favvoämnen. Och fråga lite om de logiska resonemangen bakom hennes utvik...

Bingolotto? Bara om jag får sitta med tanterna vid ett bord och dutta.

RoomService? Ja, om jag får ett lantställe.

Videokväll hos Luuk? Ja! Jag vet redan vad jag skulle spela: "Heading for the light" - Travelling Wilburys, "My Personality" - Eric Gadd (jag vet, det e lite cheesy men jag har en bra förklaring), "Before the Day" - Titiyo, "Past in Present" - Feist och "Both Sides Now" - Joni Mitchell.

Jag är död'n

Jag trodde jag mötte liemannen igår på väg hem. Jag tänkte att det var ju så ironiskt odramatiskt. Att min sista stund var kommen en grå marstisdag när jag kom hungrig från konsthistorian, utanför ett sunkhak mitt på Ringvägen. Vardagsrealism när den är som snålast. Men, det var förstås bara ett litet indie-kid i oformlig rock och uppfälld kapuschong som förirrat sig från Skånegatan.

Nej, så mycket drama får man inte den här tiden på året. Jag har nynnat på Veronica Maggios Ballad om vintern. Två verser fångar det perfekt:

Jag har aldrig haft kul någon vinter
sen jag var tolv-tretton år
men man kan ju förstå
hur det blir så
när vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Visst det finns stunder som skiner
ibland kan det kännas ok
men det blir i bästa fall
som på superåtta band
där vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Men imorse slant jag på iPoden när jag skulle välja den låten och fick vandra gatan fram till Uniting Nations gladhouseversion av Ai No Corrida istället. Det kanske var lika bra.

Pick yourself up, dust yourself off, and start all over again

Jag har sårmärkta händer. Från fondue-gaffeln, inte från nån stigmata. The Office-vänner hade 80-talskväll med spontan fonduemiddag och andra chansen. Ingen röstade, men alla klagade.

På morgonen ringde G när jag mornade mig. Hon satt på Arlanda och väntade på pojkvännens bussinesflight från Shanghai. Vi pratade catchup och konst längelänge. Under tiden hann jag med frukostsmoothie och hon en kissning. Sen gick jag o S guidad visning på vårt favoritställe; Operan. Backstage var det påfallande icke-operigt. Bäst var en lapp på ett elskåp om att inte ställa vattenglas eller kaffemuggar ovanpå, med rubriken "Är ni helt puckade??" Det är drama värdigt en opera det.

Alltså, de här krigsrubrikerna om Carola idag. Galna. Skulle det ta samma proportioner för alla oss andra när vi har en dålig dag på jobbet, som det gjorde för henne igår, så skulle Sverige inom kort stå still. Tillbaka till ritbordet och upp på hästryggen igen bara. Som alla andra.

En hyllning till kvinnan

Solen skiner, men jag är förbannad. Det är så sällan som jag blir riktigt pissed, så döm om min förvåning när jag blev skitarg igår kväll. Och då menar jag verkligen sådär arg så man svär alla ord man kan, gråter för att man är så arg och vill kasta saker. Och ja, jag hade anledning. Som jag inte ska skriva om här. Men jag gick och la mig arg, sov arg och vaknade arg.

Nu försöker jag sansa mig och laddar inför Internationella Kvinnodagen imorgon! Det ska bli kul. I de senaste veckorna av total tristess är det kvinnorna i mitt liv som varit räddningen. De kulturella fönsterbordsluncherna med Erika i helgen, det glada skrovmålet med Britta igår, Anna L's härliga telefonsamtal och luncher, mamma som säger att man verkligen får bli skitarg, Carins predikan, hänget med Marie för en vecka sen, mina glada cocktail-ladies, Lisas entusiasm och underbara sms, mormor som pratar om Moras framfart i hockeyallsvenskan och Anna D's storslagna planer för ikväll. Imorgon firar jag med Sofie med rundtur backstage på Operan och afternoon tea.

Kärlek till tjejerna!

Byorginal - en masse

Jag gick längs Ringvägen alldeles för tidigt på morgonen idag och blev passerad av en kvinna i huckle och ryggsäck. Efter ett litet tag började jag knappa in på henne (jag har långa ben) - då sprang hon några steg framåt. Efter ytterligare några meter började jag komma ikapp henne igen - och då tog hon några springande steg framåt. Sen höll vi på så fram till tunnelbanestationen, då tappade jag bort henne. Men hon blev snabbt avlöst av en man som klev på min vagn med en skylt om knark på magen och en uppstoppad handske fastsatt mitt på huvudet.

Jag vaknade imorse - and the world has gone mad! Herregud, det är inte ens lunch än, hur ska detta sluta?

På tal om märkliga beteenden har jag noterat en ökande nyfikenhet på The Office. Om man har mailboxen öppen på skärmen när en kollega kommer förbi för att fråga nåt kan vissa inte låta bli att kika över axeln på vad som står eller vem mailet är ifrån. Som att privatliv inte existerar när det ändå står med text på en skärm.

Så låt detta bli en varning. Världen är galen och en nyfiken konsult känns igen på den blöta näsan.

Jag vill leva i Europa

Oh, det blandades vänner och cocktails till schlagertoner i helgen. Vad gör det då att himlen är grå? När man hör vännernas skratt blandas med skakandet från shakern. Till tonerna av morrhoppan Bengtzing, visserligen. Men ändå.

Flera år efter hajpen såg jag till slut Almodovars Tala med henne igår. Med en så plötslig drabbning av längtan till att möta våren i södra Europa. Beställa kaffe av en tvär barrista och dricka aperitifs mitt på blanka eftermiddan. Ta på solglajerna och sätta näsan i vädret.

Men likförb blir det gymmet, soffan och Studio 60 in the Sunset Strip ikväll. Aja.