Doktorn kan komma

Jag har varit på sjukhuset. På jobb, så ni kan andas ut nu. Och det hela var som att kliva rakt in i en Woody Allen-film. Först i entrén stod väldigt mycket folk varav ett helt gäng var Romer (man får inte säga Zigenare längre va?) med stora klänningar. Sen tog vi hissen upp till plan tre och när hissdörren öppnades stod en man utanför med ett enormt bandage om huvudet. Och över allt vilade en svag doft av desinfektionsmedel.

Mannen vi skulle var gammal kirurg och docent. Han visade sig vara ödmjuk och ytterst skärpt (förstås) och slängde sig med sjukhusslang som "...sen har vi ju alla dom som vi skickar till stenkrossen... ja, alltså urologen". Jag råkade skära mig på ett av bladen i anteckningsboken under mötet och märkte att jag blödde lite på ena fingret. Och blev väldigt fnissig när jag kom på att om det är nån gång man ska råka göra det så är det när man sitter en meter från en av landets främsta kirurger! Och sen började jag hitta på scenarion i huvudet om hur jag med orolig röst skulle ta upp med honom att jag skurit mig på fingret och fråga om han kunde titta på det. I alla fall. Sen åkte vi tillbaka igen.