Men orka...

Att dom bara orkar, tänker jag när jag går ombord på morgontunnelbanan och möter mina glåmiga spegelbilder. Lord Voldemorts dementorer verkar gilla februari, de har sugit musten ur mugglarna tills de blivit genomskinliga. De kliver upp i ottan, släpar runt på sina liv och blir aldrig riktigt varma. Deras fötter är hela tiden aningen fuktiga i skorna. De har haft influensan (som den tredje i familjen inom loppet av en månad) och de kommer få vinterkräksjukan nästa vecka - de vet bara inte om det än. De har fått ett oranget kuvert i brevlådan och ser bara minus. De har hört om en finansiell kris men vet inte vad det egentligen innebär, vad de borde göra. De gör så gott de kan men har en gnagande känsla av att de borde prestera mer. Vara bättre. Och handla ekologiskt! Eller låta bli att köpa helt. De sover men är ändå trötta. Och när gråvädret väl skingras känner de inte ens värmen, de ser det bara hända genom fönstret inifrån sin arbetsplats och säger "Titta! Solen!".

Och jag kryssar mellan drinkborden i stureplansnatten, tätt i hälarna på en Ms Gratis jag aldrig tidigare träffat, och inser igen varför jag brukar hålla mig borta. Jag tänker att kejsaren är naken. Naken, naknare och naknast just här.

Men så. Ibland är ballonger och konfettiregn allt som behövs. Det och vänner som Ramlar dåliga gatan fram. Och dans, dans dans...