Du lyssnar på P1

Annika Lantz sa igår i sitt program i P1, efter en puff för ett annat program, att en stor anledning till att lyssna på just P1 är att man kan få höra ord som "cocktailrevolution". Och då menade man i ett politiskt sammanhang, inte i fråga om årets bartender.

Vi kommer alla bli P1-människor. Vi kommer vara pålästa och lite småputtriga. Och vi kommer skratta åt skämt som refererar på nåt slugt sätt till Refaat El-Sayed, Mupparna, Hallandsåsen och dokusåpakulturen som ett "tidsdokument" och ur ett samhällsperspektiv.

Och nu rynkar du kanske på näsan. För det verkar väl alldeles för medelklassigt etablerat? Men vi kommer alla bli P1-människor. Alex Schulman kommer bli det om bara 6 år. Mange Schmidt kommer också bli det. Lykke Li är det säkert redan. Filip och Fredrik kommer också bli det, till många andra P1-människors förtret.

För när fan blir gammal blir han religiös. Och även om han föraktar alla P1-människor så kommer han likförbannat att ringa in till Ring P1.

What a glooorious feeeeling...

Parisresan fick ett lite bryskt avslut där på Charles de Gaulle, som är världens sämsta flygplats men ändå en smältdegel bland smältdeglar. Från Parisromantiken hamnade vi rakt framför tre tjocka amerikanska affärsresenärer som bräkte på american english, stajlade med teknikprylar, drack ur två ölmuggar var, åt Lays chips och kliade sig i skrevet. Oh, mon dieu...

Men ändå - vilken lyxvecka. Landade praktiskt taget rakt in i stockholmshelg med föräldrarna, mws bord på Nox, bubbel och Singin' in the rain på Oscars. Den borde ordineras tröttlessna svenskar i januari. Ja, det här är jag rekommenderandes en musikal (jag vet att det är smått sensationellt, men snart kommer jag blogga om p1 jag lovar) . Gå och se den!!

The Malin Factor

Paris. Ohlala... Jag tror jag stannar. Igår hann vi med Basiljen, kaffe, utsidan på Louvren (det är andra gången jag går på utsidan av Louvren nu, utan att få gå in - som att ta godis från ett barn!!), Marais-kvarteren. Notre Dame med dess skabbiga julgran, Pariserhjulet, Champs Elysée i kvällsljus och Triumfbågen med den galna rondellen som är flerfilig med väjningsplikt när man befinner sig i den (inte på väg in). Och så kolhydrater. Enormt med kolhydrater och Bordeaux-viner från 2004.

Men så också en kursinstruktör från La France som "likes to show off", avbryter folk, säger "I know this, 'cause I'm right!" och presenterar sig med att han fick två söner med sin förra fru, som han träffade när han var lärare på en kurs - och hon elev. "She liked my power". Man kan väl säga att det fungerar sådär bland åhörarna som är mestadels socialdemokratiskt skolade svenskar och norrmän.

Men vi klagar inte. Vi knyter näven i byxfickan och tar en croissant.

Förresten så har jag av en norrman fått höra att jag har "Malin-faktorn". Det hade med Saltkråkan att göra och var visst en komplimang...

"I did not have..."

När jag såg Hillary Clintons segertåg i det andra primärvalet förra veckan gratulerades hon av sin make och dotter och jag tänkte att det måste va så segt att vara Chelsea Clinton. Tänk att flytta in i Vita Huset när man är 12 och förmodligen knappt se till sin pappa på flera år. Och när man väl ser honom så sitter han i TV och definierar vad inte gjort i ovala rummet med en praktikant. Bara för att sen förstå att det är precis tvärtom och att han ljugit nationen rakt i ansiktet. Som att inte föräldrar är tillräckligt pinsamma ändå när man är tonåring!! Och så fort man slår på tv:n är Jay Leno där och drar vitsar om det - fortfarande.

När man äntligen skuddat stoftet av fötterna så ringer mamma och berättar att hon ska ställa upp sin presidentkandidat. "Jaha, va kul!!" säger man och sätter sig ner och andas lite. Så reser man sig och drar ut på turné och kramar mamma offentligt tillsammans med pappa. Man står där i jublet och yran. Man ler och väser till familjen mellan de sammanbitna tänderna "Vänta bara på min biografi!"

Ja, just det.

Jag har besökt Östersund och gjord fältstudie i veckan. Det var så fint där. Fjälligt och snöigt och halkigt och trevligt. Förutom kommunist-scandic med uteslutande gubs i frukostmatsalen.

Det verkar som jämtarna säger "Ja, just det" på samma sätt som vi säger "ok". Kollegan P sa till i receptionen;
- Jag råkade ha ner ett av glasen på badrumsgolvet så det gick sönder.
- Ja, just det. Det tar dom hand om, svarade receptionisten
Jag sa till taxichaufförskan;
- Min kollega kommer alldeles strax, han skulle bara skriva ut en grej.
- Ja, just det, svarade taxichaufförskan.
Som att dom liksom redan hade informationen.

Damtoaletten hos bolaget vi besökte hade bilder på lättklädda killar rakt framför stolen, och en kalender med 2005 års hunkar. Medan jag kissade bläddrade jag genom den och såg en lockig Justin Timberlake, en ljus och rosenkindad Colin Ferrell, Andreas Wilson med sängkammarblicken, och David Beckham med stort leende och kinder som man ville nypa i. Och! Mille Landsburgh! Som var det årets Robinsonkille. Honom hade jag glömt.

P kom tillbaka från herrarnas och sa att han hade ett fall för jämo. På herrarnas toalett satt endast en kalender med giraffer och sköldpaddor.

Är det matriarkatets maktövertagande och objektifierande vi ser? Ja, just det.

I krig och kärlek är allt tillåtet

I kassan vid pocketavdelningen på akademibokhandeln idag blev jag nyfiken på vad alla andra köper för böcker. Stieg Larsson? Läckberg? Lessing? Killen bakom mig la upp sin bok lite försiktigt, med framsidan nedåt. Men jag kunde ändå se bokryggen som var vänd mot mig och när affärsbiträdet obarmhärtigt vände upp den med framsidan uppåt och sa "det blir 72 kronor, tack" såg jag med all önskvärd tydlighet att det är Niel Strauss "Spelet". En upphottad självhjälpsbok om hur man raggar tjejer. Va roligt det hade varit om jag då hade ställt mig tätt, tätt och väst i hans öra "hjärtat, ring mig när du läst ett par kapitel". Eller om han hade uppfattat att jag såg vad det var för bok och direkt hostat till och sagt "skulle jag kunna få den inslagen som en present, tack?". Men jag nöjde mig med att kasta en blick över axeln på väg ut och konstatera att han sannerligen inte borde behöva nån bok.

Vi tjejor pratade om den där boken en gång och S sa att hon plötsligt fick en förklaring till varför flera killar den senaste tiden, oberoende av varandra, kommit fram till henne på barer och sagt "Vilken snygg topp, var har du köpt den?". Det var just följdfrågan som förbryllade henne, för varför skulle dom ens bry sig om det? Dom borde också veta att den som ger sig in i leken får leken tåla. Har man yttrat den repliken bör man vara medveten att det kan komma att hållas emot en och att det i en eventuell gemensam framtid kan komma att innebära att man får släpa runt på stan, bära kassar och säga fraser som "Nej. du ser inte alls tjock ut i den där. Eller jag menar, du är inte alls tjock!!!".

Jolly Good

Familjen älskar BBC-deckare. Vi älskar allt av BBC's kultur- och nöjesavdelning, men mest deckarna. I flera år nu har vi funderat över var de hittar alla skådisar i det där landet av dålig mat och självgod fotboll. För man känner ju aldrig igen nån. Förrän i år. Den här gången var vår favvo med det egendomliga namnet Honeysuckle Weeks (från Foyle's War) bov i händerna på Lynley och Havers. Och plötsligt dyker de alla upp lite överallt i varandras serier. Och jag har blivit en sån där odräglig person som hela tiden säger "var inte han med i...". En gång gick det så långt att jag satt i möte med en kund som jag liksom tyckte att jag kände igen. Till slut kom jag på att han måste vara Kommisarie Lynley's okände svenske bror och blev väldigt fnissig.

Jag läser att Honeysuckle gift sig med en "jewelery-designer". Damn those BBC-people!

God forts.

Det va påtagligt lugnt i tågvagnen igår. Männskorna gör sällan många knop den 1:a januari.

Drottningen av oväntade kvällar började nyårsaftonen på lokal med vännerna, till fest i odenplansvåningen och efterfest på morgonkvisten på 12:e våningen vid Slussen. Tillsammans med serietecknare, seriehundar och seriekrokodiler.

Dagen efter hamnade jag framför femmans maratonsändning av amerikanska Brothers&Sisters med Calista Flockheart och Rob Lowe. Den marknadsförs som frispråkig. Av allt att döma består frispråkigheten av att en av bröderna är - håll i er nu - gay. Eller så består den av den uppenbara irakpropagandan. Den första januari blir inte den typen av djupanalys riktigt klar.