Denna dag går jag längs Sveavägen som badar i sol, med en cappucino från Sosta i handen. Visslandes på Kent. Va man älskar livets överraskningar när gode vännen Hampus mailar i förrgår och erbjuder en biljett och en bilplats till Kent i Eskilstuna. Jag som sörjt att jag inte hann med den där kvarten när biljetterna tog slut. Och det var förstås så fantastiskt som man kan tänka sig på en hemmaplansspelning. Och ovanpå allt friar den medturnerande keyboardisten, iklädd frack, till sin flickvän i publiken precis innan Mannen I Den Vita Hatten! Hon stod i DKNY-tröja och blev så chockad att hon liksom skakade på huvudet och rodnade. Aj. Men enligt Eskilstunaskurirens kommentarsfunktion på nätet har hon sagt ja. Tur.
Och utanför stod Jan Gradvall. Jag som tänkt så länge att jag ska maila honom och uttrycka min stora tacksamhet för att han finns och skriver musikrecensioner som man faktiskt kan lita på. Så jag gjorde det idag. Han blev glad. Och han berättade också att han blivit glad över Jocke Bergs mellansnack om Musik Non Stop där han förklarade att den är skriven utifrån en intervju han läst med Lloyd Cole, gjord på 90-talet. Det var förstås Gradvall som gjort intervjun (men det nämnde minsann inte Berg). Och jag vet inte vad som är störst. Att Gradvall skrivit intervjun eller att den inspirerat Musik Non Stop eller att J Berg nämner det i mellansnacken.
Aah...här sitter jag på The Office när man kan va musikjournalist. Jag blev visst som Dom Andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar