Fröken Fräken rapporterar

Egentligen. Varför vandra till tunnelbanan längs en dragig väg när man kan sitta högt på ett berg och titta ner över jorden, som sången säger. Fjällivet är som en egen liten snöboll i universum. Vi åker skidor, kör skoter, grillar korv och pimplar. Och farbror brassar på fläsk i murikkapannan över öppen eld och bjuder på brundricka innan bastun. Och i år var den mest sjungna strofen "Kan hon gå på vatten som man sagt? Oh-Oh I lågornas skeeen". Mest när vi stod på isen, förstås.

Hundra procent avkoppling innan jag slungades tillbaka till stadstress av SJ som var försenat - och fann mig själv springandes till konsthistorian, panikartat vinkande till ett par gamla kollegor från The Office som jag inte hann prata med. Så ovärdig avslutning!

Jag tror mitt gamla spöke börjat hemsöka mig igen. När jag pluggade för ett par år sen såg jag en kille från skolan precis hela tiden, på de mest oväntade ställen. En klasskompis konstaterade att han nog var mitt spöke. Nu är han alltså tillbaka. Han stod vid station Skanstull och frågade föraren hur lång tid det tar att köra till Gullmarsplan. Vad ska han göra med den informationen? Han kanske tidsoptimerar sin spökrunda. Det tror jag.