Några av er kanske minns detta, men nyss trodde jag för ett ögonblick på allvar att jag mötte döden himself på Södermannagatan. En figur iförd scream-mask, ett förklä med ordet DIE skrivet i röda blodbokstäver, och en stor yxa. Men hela bilden förtogs lite av att han var ungefär tre äpplen hög - och också lite av att yxan var av plast. Just när jag passerade honom stannade han upp för att stänga sin jacka. Det fattar man ju. Man vill ju inte frysa när man är ute på spökrunda!

En tid att sova, en tid att dansa

Bromsa, säger kroppen. Mm, säger jag och tar en kur losec i år också. Inatt drömde jag om en massa saker som gick åt skogen - och allt var mitt fel.

Men fullt så dum är jag inte. Jag tar en lugn eftermiddag framför Doktorn kan komma. Och jag dansar. I fredags dansade jag på en tredelad hemmafest högt upp i Hornstull. I lägenhet 1 bland mediamänniskorna, dalmasarna och seriefigurerna, i lägenhet 2 hos businesskillen med hantlarna strategiskt placerade i hallen, och i lägenhet 3 hos gaycommunityn av herrar i 45-årsåldern. Allt på samma våning.

Och jag träffar flickorna och fikar och pratar om tid. Och när jag somnar tänker jag på att de i samma stund också lägger huvet mot kudden och blundar och jag blir varm i hjärtat och sänder en tacksamhetens tanke för att dessa små lyckliga lottor föll just på mig.

"This is the black cab sessions with Stephen Fretwell. And it's raining."

I måndags morse fick jag den här länken: www.blackcabsessions.com från Lisen, och sen dess är ingenting sig likt. Arbetsmoralen är ett minne blott. Ty på den här sajten gör olika artister som Brian Wilson, Death Cab for Cutie, Stephen Fretwell, Martha Wainwright, Lykke Li och många andra små spelningar i baksätet på en taxi som kör omkring. Oftast i London. En taxi. En låt. En tagning. Och det blir förstås magiskt. Som att åka tåg och lyssna på musik, men med skillnaden att det är taxi och livemusik.

Och det är så bra när taxichauffören vänder sig till en skäggig Robin från jättehajpen Fleet Foxes och frågar "What are you called?" "Fleet Foxes" "What??" "Fleeeet Foxes". Men han tyckte det var en fin sång. Enligt sidotexten fick chaffisen ett ex av deras debutalbum som tack för besväret.

Bäst gillar jag just Fleet Foxes, Young Republic, Death Cab for Cutie, Brian Wilson (förstås) och Stephen Fretwell som åker runt och spelar till bilderna av ett regnigt London.

Gud signe de männskorna som kommer på den här galna idén, genomför den och delar det med sig.

is på jobbet.

Klockan är strax efter 22 och överallt på facebook uppdaterar folk sin status med orden "är trött och ska sova nu". Mer finess än så blir det inte. Jag har insett att jag nu vet mer om avlägsna bekantas vanor än jag nånsin gjort. Och den stora frågan är givetvis - vill man det? Inom kort kommer vi hitta statusuppdateringar i stil med...

"... har haft bortamatch och gör the-walk-of-shame hem i partykläderna" uppdaterat söndag kl 11 från mobilen

"... har klippt tånaglarna, och det var på tiden eftersom det började skava väldigt" uppdaterat onsdag kl 19

"... ska aldrig mer dricka sprit" uppdaterat lördag kl 9.38

"... börjar verkligen tröttna på sin chef" uppdaterat onsdag kl 20.08

"... får sova på soffan inatt..." uppdaterat torsdag kl 22.34

"... ska bara gå och kissa. Strax tillbaka!" uppdaterat tisdag kl 14.43

"... har 1430 kronor kvar på kontot. Skönt med löning snart!" uppdaterat tisdag 13.56

"... har just vaknat och vet inte riktigt vart hon är..." uppdaterat söndag 8.04 från mobilen

"... har en lite risig mage idag." uppdaterat onsdag kl 11.10

"... kommer nog aldrig mer få gå på firmafest efter igår" uppdaterat lördag kl 15.12

"... har klamydia. Vissa av er bör nog testa er. Ni vet vilka ni är!" uppdaterat fredag kl 10.34

"... valde idag "In The Name of Love" som duschsång" uppdaterat onsdag kl 21.13

Där sitter dom. Med jättemegafonen mot privatlivet och oroar sig samtidigt över FRA-lagen.

Mustimalism!

Det stormar, men så är det också Lisens födelsedag idag!

Jag sprang upp för trapporna till konserthusets högsta läktare i fredags och tänkte på hur skönt det är att de minimalistiska dagarna är över. Att Ane Brun, som har konsert, just för kvällen gått från att vara en singer/songwriter i singularis till 9-manna-band och 11-manna-kör. Och fina, fina Nina som öppnar för henne håller sig med tre trummisar. Jag sitter högst upp till vänster och låtsas att jag dinglar med benen. Några av de finaste konserterna har jag sett högt upp från sidan.

Och jag tänker samma sak igen när jag sitter omgiven av röd plysch på Le Rouge med Jo till höger och en cocktail vill vänster. Garderobiären går omkring och ser ut som ett kärleksbarn avlat av en cirkusartist och en bordellmamma. Sorti avskalad lounge, entré mustimalism!

Mer, säger jag! Vi satsar på klänningar som ser ut som gräddbakelser, gotiska katedraler och droppstensgrottor i papier machée! Som om det inte fanns nån morgondag och inte nån finanskris...

Månd-Onsd

Veckan hittills - i punktform:

* Varför tror vuxna människor fortfarande att man får grön gubbe snabbare vid övergångsställen om man trycker på knappen flera gånger och gärna intensivt?

* Roligaste barnteckningen på ett kontor hittills; en inramad teckning av en streckgubbe och en tillhörande spretig handstil som under gubben skrivit "Pappa e elak"

* Squashracket måste vara ett av de roligaste orden. Skuåååssshhrakkett. Skuååssshhhrrrakkett! Prova!