Kom igen

"Varför har du slutat blogga?" var det en som frågade igår.

Ja, varför? Kanske kommer jag igen.

Hare

Ja, jag vet. Lång tid och allt det där. Men jag tänker inte berätta om hur bra det var i Paris, utan istället om dagens näst viktigaste händelse (den viktigaste var att pappa fyllde år!).

När jag klivit av tunnelbanan och börjar styra stegen mot min uppgång hamnar jag strax bakom en stilig ung herre och tänker "Nämen... här går ju min blivande man precis framför mig!". Han svänger upp mot mitt håll och jag håller mig steget efter. Strax efter övergångsstället en bit på väg gör han helt plötsligt en tvär gir till höger. Antingen kom han på ett ärende på ICA eller så undrade han vem som klapprade omkring i hälarna på honom. 1.5 meter från krock och jag förbannar det faktum att jag har massageolja i hela håret just denna eftermiddag (don't ask!). Väl hemma byter jag om snörar jag på mig löparskorna och kastar mig ut i spåret. Och i höjd med Eriksdalsbadet kommer en kille från sidan och hamnar strax framför. Det visar sig vara... wait for it... samme kille! Good lord, det var bara att haka på. Jag har haft sämre harar! Däremot har jag aldrig setts jaga en man så bokstavligt. Han tar en genväg men siktas strax efter igen - och i höjd med Årstabron tappar jag bort honom.

Spela svårfångad bara. Gör det.

Pick yourself up, dust yourself off - and start all over again. And again.

När de rullar in Olle Ljunström i en rullstol på Rivals stora scen på Valborgsmässoafton känner jag hur det är något litet i mig som brister. Resten av stan står och huttrar vid brasor och sjunger sånger om sprittande liv bland buskar och grenar och om den härliga vårsolens glans. Men Olle har några dagar tidigare ramlat ner från en stege och brutit båda fötterna. Och nu sitter han där han sitter. Det hade ju vänt! Han har ju tagit sig från det allra mest brokiga i livet och liksom ordnat upp det. Släppt en platta igen. Och bokat Rival för sig och sitt band på självaste Valrborgsmässoafton. Och så nu detta. Som ett fälleben från livet självt!

- Det här hade jag ju inte riktigt tänkt mig, säger han efter ett par låtar.
- VI ÄLSKAR DIG OLLE, ropar någon i publiken och alla jublar.

För han sitter ju där! Han har kammat sig, tagit på sig en ljus kortärmad skjorta och lagt en tröja över axlarna - lite vårigt sådär ni vet. Som ett enda stort långfinger mot allt som inte blir som man har tänkt sig.

- Men alltså är det verkligen äkta, kan det va så att han liksom spelar på det med flit, funderar ekonomvännerna när vi kommer ut. För det kan väl ändå inte va så att man kan blotta sin brustenhet så? Väl? Eller?

The Lattjo Office

Ino sa på O-baren i fredags att han tycker det borde handla lite mer om The Office här. Så, några glimtar:

I fredags introducerade jag på jobbpuben tankelekarna "Vilken kändes (död eller levande) skulle du vilja va?" (man ska tänka glamour - inte världsförbättrande) , "Vilka två kändisar skulle du vilja ha som föräldrar?" och "Vilken kändis av ditt eget kön skulle du vilja va gift med?" (om man är heterosexuell kan man utgå från att man själv är av det motsatta könet... ja, ni fattar...). Mina svar var 1. Gwyneth Paltrow/Frank Sinatra/Scarlett Johansen, 2. Tage Danielsson och Astrid Lindgren och 3. Leila Lindholm (kurvig, charmig och kan laga mat - passar mig som man perfekt tror jag!).

Detta öppnade förstås stora diskussioner! Kaj ville vara Natalie Portman, efter att ha tänkt en lång stund. Däremot visste han direkt att han ville ha Pierce Brosnan som pappa! Och då började jag omvärdera mina egna val något... Arf kunde tänka sig Justin som make. Och nån annan hade nog valt George Clooney som man! De grå tinningarnas charm.

Idag har jag fått en lapp från peppe som sitter längst ned på skärmen. Det står:
Esso, dagens ord är "lattjo" alt. "Lattjolajbans" :) Peppe.

Fint, tycker jag. Very The Office Lattjolajban.

Hubbabubba

ICA skickar brev till mig och säger;
"Hej, nu får du rabatt på de varor som du handlar mest!"

Och det visar sig vara... frukostmat och tuggummi!

Hej ICA,
Tack!
Men var försvinner då alla mina andra pengar...?
Undrar,
esso

Charmkurs, någon?

Hotel Clarion Sign, Stockholm. Stans senaste skrytbygge med hög svansföring och viss konjunkturoro. Måndag kl 18.15. Jag möter upp Lisen och Jon som är på besök från Malmö. Vi satsar på en bit mat från barmenyn och frågar servitrisen om var vi kan slå oss ned. Hon viftar svepande mot lokalen, så vi ger oss in på egen hand. Som de drivna konsulter vi ändå är gör vi slag i saken och skapar ett eget bord som rymmer oss alla, genom att möblera om lite. Där lämnas vi därhän. Vi pratar uppdateringsrundan om livet. Servitrisens vän Servitören plockar disk en bit bort. Jag reser mig och går bort till bardisken:
- Hej, vi är några som skulle vilja äta. Är det den här menyn som gäller?
- Mm...
- Den här sidan?
- Mnäe... sidan 6
- Ok, vi är tre så skulle jag kunna få två till
- (suck) mm ok...

Tillbaka vid bordet letar alla på nåt ätbart. Ingen servitör i sikte. Lisen går till baren och beställer en öl och passar på att fråga hur Servitören helst vill ha vår beställning serverad:
- Är det bordsservering eller vill du att de kommer hit och beställer?
- (Suck)... jag får väl gå dit då...
En annan gäst i baren höjer på ögonbrynen och säger till Lisen att detta var ju lite konstigt...

[Servitören frågar i steget, utan att säga hej] - Va vare ni ville ha?
- Jo, jag undrar vad som är dagens sandwich och vad som ingår i chef salladen?
- Hmm... alltså sandwichen är en BLT med skinka o sallad och salladen är en sallad.
- Jahapp... då tar jag en chef sallad
- Mm...ok... alltså - här kan ni inte sitta faktiskt! Ni kan inte flytta ihop borden såhär! Det är av brandorsaker. Det måste gå att komma förbi enkelt.
- Nähe... så var vill du ha oss?
- Hmm... typ där [pekar svepande över två nyligen övergivna bord]

När så 115-kronors salladen serveras utan ett leende står det klart att den består av romansallad på en rad, 8 russin, ett antal orangea flagor och lite pumpakräm utsmetat med en sked. Till detta serveras en 35-kronors Ramlösa.

Ridå.

Vad är då sensmoralen av detta? Jo, att skrytbyggen sällan sätter guldkant på tillvaron - men att trevligt sällskap gör det!

Civilisationen, rakhyveln och eltandborsten

Som uppklädd till The Office varje dag är det en nåd att stilla bedja om att få en knapp veckas fjälliv i mjukisbrallor och funktionskläder. Bärandes en tydlig doft av skotermotor och grillad korv.

Vi åt våfflor i stugan på kalfjället, fikade i solen, trängdes med 08:orna i skiduthyrningen och funderade med en kopp kaffe i toppstugan över hur hjälmanvändandet måste ha exploderat under de år vi var borta från backen. Som facebook fast förståndigare.

Tillbaka på Södermalm handlar jag frulle på ICA och sneglar på de piffiga små söderbönorna med Lykke Li-knutar och undrar varför de inte har Haglöfsjacka...

Jag får ta mig tillbaka så sakteliga och invänta själen som tydligen sitter kvar på en fjälltopp. Det blir fint när den landar intill mina åtta små fräknar som hoppar omkring i ansiktet.

Es ist unser in die luft

"VÅRCHOCK" stod det på Aftonbladets framsida och jag tyckte det var lite härligt med kvällstidningspopulism. Och söderkvarteren svämmade över av flanörer och fikasugna som blinkade mot solen och nyfiket kikade på varann som om de undrade var alla de här vackra männskorna hållit hus hela vintern. Cafét i Sneakers n' Stuff lät mig köpa kaffe på krita i den allmäna yran av kunder och gymnastikskor.

Och jag satt vid trappen invid Slussen och tittade drömmande på den betongplatta som ska bli debasers uteservering. Jag försökte att inte bränna mig för mycket och jag läste det senaste utmärkta numret av Rodeo. Lisen och Jay kom förbi på kaffe och säsongsglassar.

Mmm. Lovli.

Modeblogg

Jag drömde att jag blev kär i en italiensk modebloggare. En Juan - The Sartorialist, if you will. Kärlek, bilder och mode i ett enda rosa moln. Sen vaknade jag upp till en brungrå lördag där både Maia Hirasawa och Salem fick dåliga recensioner av herr Gradvall. Men det artade sig så smått längs med dagen. Med Prerafaelitutställningen och vinlunch med fru Anna innan jag hoppade i mina secondhandjeans i den häringa trendstilen "Boyfriend cut" (jag-har-snott-min-pojkväns-bekväma-jeans-och-ser-helt-avslappnat-stylish-ut-med-dem-och-mina-höga-klackar) och gick på fina fina Loney Dears konsert.

Och som i ett trollslag fann jag mig sen dansades till schlagers på gayklubb till klockan fyra på morgonen. Fortfarande i pojkvänsjeansen. Visserligen utan pojkvän, men aldrig har jag väl sett så många potentiella italienska modebloggare...

Post gatsopning

Dagens viktigaste fråga:

Dom här

eller

Dessa

?

Svara i kommentarsfältet! Tack.

Fifty

Idag fyller hon de 50, finaste mamman! Jag och pappan laddar med överraskningar och bubblor. Åh, såhär borde det alltid va! Kärlek och 50 nya och lika fräscha till älskade Mor!

Lyd ett gott råd, sa hon. Gå aldrig gråtande längs Tegnérgatan, ty det är det inte värt. Fäll möjligen en tår i en trappuppgång, men stampa sen några gånger och ta dig samman.

Må det regna paddor över världens alla heteromän, sa hon sen med en gammaltestamentlig emfas. Och så drog hon ett ljudligt andetag genom näsan och gick vidare.

Att komma hem ska vara som en schlager...

Jag bjöd hem hela arbetsgruppen från The Office innan middagen hos Anno. Jag serverade öl och spelade Ladyhawke. Sen gjorde jag misstaget att släppa dem för nära Spotify. Det tog cirka 3 minuter innan Cara Mia plötsligt dånade ur högtalarna. Förstås. Vad annars kunde jag väntat mig. Men nu säger mitt hem att det känner sig kränkt. Och högtalarna säger att de fortfarande mår lite illa... Lena Ph klarar vi, säger de. Men det finns gränser.

Åh, det va så lovli på Irland. 12 grader, sol, vin, kaffe, smothies, god mat, stärkande promenader och fina fina vänner. Och grönt gräs. Det verkar generellt finnas gott om gräs. I alla fall att döma av den rödlätta 12-åringen som satt framför oss på bussen och helt öppet fixade med sin haschpipa.

I helgen ska jag till min vän Royalisten som bor i exil i en stad på en ö i ett annat land. Hon jublar och klappar händerna över prinsessförlovningen och vi ska skåla många gånger för kärleken och fosterlandet och kungahuset.

För whattheheck, säger jag! Och så fnissar jag åt alla som nu koketterar med sitt ointresse för kungahuset. Släpp loss nu, för tusan! Det är ju härligt med kärlek! Det kan vi väl ändå unna varandra utan att rynka på näsan. Och mediehysterin som det gnälls över är väl inte värre än för ett medelmåttigt landslag. Klockarkattskära kungligheter har vi faktiskt inte sett i det offentliga sen 70-talet.

Mer kärlek till adel, präster, kälkborgare och bönder!

Men orka...

Att dom bara orkar, tänker jag när jag går ombord på morgontunnelbanan och möter mina glåmiga spegelbilder. Lord Voldemorts dementorer verkar gilla februari, de har sugit musten ur mugglarna tills de blivit genomskinliga. De kliver upp i ottan, släpar runt på sina liv och blir aldrig riktigt varma. Deras fötter är hela tiden aningen fuktiga i skorna. De har haft influensan (som den tredje i familjen inom loppet av en månad) och de kommer få vinterkräksjukan nästa vecka - de vet bara inte om det än. De har fått ett oranget kuvert i brevlådan och ser bara minus. De har hört om en finansiell kris men vet inte vad det egentligen innebär, vad de borde göra. De gör så gott de kan men har en gnagande känsla av att de borde prestera mer. Vara bättre. Och handla ekologiskt! Eller låta bli att köpa helt. De sover men är ändå trötta. Och när gråvädret väl skingras känner de inte ens värmen, de ser det bara hända genom fönstret inifrån sin arbetsplats och säger "Titta! Solen!".

Och jag kryssar mellan drinkborden i stureplansnatten, tätt i hälarna på en Ms Gratis jag aldrig tidigare träffat, och inser igen varför jag brukar hålla mig borta. Jag tänker att kejsaren är naken. Naken, naknare och naknast just här.

Men så. Ibland är ballonger och konfettiregn allt som behövs. Det och vänner som Ramlar dåliga gatan fram. Och dans, dans dans...

Jag blev lite orolig för mig ett tag. Jag fann mig vara på väg att förvandlas helt till en bachelor. Lägenheten har haft klara likheter med en klassisk ungkarlslya. Jag har kopplat massa sladdar till ljudanläggning och hört mig själv säga "shiiit, vilket bra ljud...". Jag har ett par gånger, mellan helgens alla fester, i all hast ätit pasta och tonfisksås och sänkt en iskall öl. Visserligen framför Sex and the City, men ändå! Och till sist hamnade jag i en chesterfieldfåtölj i Gubbrummet på Spy Bar. Nu får det va nog. Hej manikyr och högklackat!

Inspiracion

Solen skiner, jag knarkar rosenrot och lyssnar på Joan As The Police Woman. Hence - jag tänker uppåttankar. Och jag reducerar livet till en mustig buljong av allt det goda.

* Att Ebbot bar kaftan och spelade tamburin på sin stora mage på Cirkus med Soundtrack of our lives förra veckan. Samt att han stagediveade med sitt övervinnande dödsförakt!

* Att det bara jobbar ladies hos min tandläkare och att alla där bär cerisea plasthandskar.

* Att Jack nog är den smartaste person jag någonsin träffat.

* Att Erol tappade en apelsinklyfta på tunnelbanan på väg till hemmafesten. Och att jag och Jack hittade den igen på väg tillbaka flera timmar senare!

* Att det är 75% rea. Tack lågkonjan!

* Att det är trångt, trångt i bänkraderna på Allhelgonamässan i Skanstull på söndagkvällarna.

* Att det händer saker som får mig att vilja ringa mig själv som 14 år och berätta vilka fnissiga sammanträffanden som kommer uppstå längre fram.

* Att det känns som om livet ler på det där kluriga sättet som gör mig lite otåligt irriterad, men mest nyfiken.

You obviously can't

Tänk dig att du kliver upp på ett podium för att läsa presidenteden. Du har kampanjat i flera år. Du har skakat så många händer att du förmodligen är landets största smittbärare. Du har övat tal tills du somnat stående. Och nu har du gått igenom säkerhetsrutinerna för ceremonin. Du har godkänt placeringar. Du har valt slips. Du har förmanat barnen. Du har sagt nej till galna idéer från din PR-strateg. Du har redan fattat de första besluten. Det här är ditt livs ögonblick. Du går upp, lägger handen på Bibeln, blinkar mot din partner, lyfter högerhanden och tänker på eden som du kan utantill och repeterat i duschen varje morgon de senaste fyra åren. Men du kommer förstås läsa efter domaren för att det "ska va så". Du tittar honom i ögonen och tänker Nu!

Och. så. läser. karln. fel. Han har 32 ord att läsa inantill från en lapp, och han lyckas fucka upp det! Jagmenarvafaan, tänker du. Du börjar fundera på vad du gett dig in på egentligen. Du får två oavslutade krig och den största ekonomiska krisen sen 30-talet i knäet från din företrädare. Och inte ens den här tomten mitt emot dig lyckas med den uppgift han tilldelats. Men du ler. Du hinner för bråkdelen av en sekund tänka nåt om personalutvecklingsplaner. Sen går du ner och sätter dig och erinrar dig ett sammanbitet citat från en brittisk komediserie om ett hotell på 70-talet med en karaktär som hette Basil Fawlty: "K...the people I have to deal with!"

Vargtimmar

Jag trodde ett tag att det spökade i livet. Först vaknade jag med ett ryck mitt i natten av en våldsam smäll. Det visade sig vara amaryllisen som stått på fönsterbrädan som utan egentlig förklaring nu låg utspridd på vardagsrumsgolvet bland glasskärvor och jord. Nån vecka senare försvann Lisens ena sko oförklarligt på Debaser Medis under en konsert. Hon klev ur finpumpsen för att vila fötterna när bandet började spela och på två röda sekunder var den ena skon borta. Men den återfanns någon haltande timme senare, ensam på en bänk.

Och utöver det har jag haft en kuslig känsla av att jag upplevt den här typen av vardag förut. Det har jag förmodligen, och antagligen är det inget spöklikt med det heller.

Entreprenörsanda

Jag och Moni sitter lugnt tillbakalutade i varsin fåtölj på Anglais och babblar efter en boksläppsfest. Och som från ingenstans kristaliseras två killar som plötsligt står vid vårt bord:

- Hej, vi stod här borta och tyckte ni såg så trevliga ut, är det ok om vi slår oss ned?

Moni svarar ja, jag skrattar mest. Sen följer ett enda långt jaha-vad-jobbar-ni-med-då samt några kolla-jag-kan-driva-med-mig-själv och någon enstaka nu-testar-jag-att-reta-dig-lite. Sen kommer en oväntad vändning:

- Det är så att vi håller på att starta ett företag, säger den ene.

Jag hinner tänka något om pyramidspel innan han fortsätter:

- Vi ska hjälpa folk att ta kontakt. Det är ju något som många tycker är lite läskigt. Och så ska vi hålla raggningskurser också, för där har vi märkt att efterfrågan är stor.

- Jaha, lite som Neil Strauss, säger jag lite sammanbitet.

- Japreciiiis, svarar han entusiastiskt och fortsätter:

- Så vi är helt enkelt ute och testar lite. Hur kändes det när vi kom fram här?

- Eeh... helt ok...

Plötsligt vaknar den andra killen till:

- Har du nån feedback till oss kring hur vi approachade er?

- Njae... alltså, det var väl trevligt...

- Vad tycker du om hans raggningsrepliker, frågar han sen och pekar på sin kompis - det faller inte så väl ut:

- Hörrudu... jag har inte ens börjat ragga på henne än!!!

Vid det här laget har Moni flytt till en konversation med vår vän Shejken. Killarna samlar ihop sig, tackar för hjälpen och avannonserar sig med ett "vi har många att prata med här ikväll" och precis innan de reser sig säger den andra killen:

- Jag hade ju en avslutande fråga till Moni också, hon ser lite busy ut just nu men du kanske vet... är hon singel?

Nytta och nöje. Bara i Stockholm, mina damer och herrar!

Uh-ooh...

Han är tillbaka. Och det med besked. Luther på min axel drog ju på semester strax innan jul och när jag kom tillbaka till stan satt han här och väntade - solbränd och lite rundare än vanligt. Han synade mig strängt uppifrån och ner och kommenderade mig till gymmet, sen utlyste han 3 vita veckor. Jag hade inte ens hunnit få av mig skorna.

Sen jagade han runt mig; granen skulle slängas ut - jag fick inte ens nöjet att släpa ut den i full storlek och på så sätt barra ner hela trappuppgången - jag var tvungen att klippa ner den först. Precis varenda vrå skulle städas, gammalt skräp skulle kastas och själv skulle jag sen skickas till frisören "för en uppfräschning".

Igår väckte han mig bryskt vid 6.30 och skickade iväg mig till jobbet. Där väntade allt jag trodde jag hade glömt och föll över mig som en hink vatten. Och nu är han igång igen, det ska tvättas, lösas proppar i handfatet och lagas mat.

Det är tur det är fredag imorgon. Då brukar jag smyga ut när han har somnat.

Ah bon...

Det har blivit lite klass på tillvaron. Nyåret firades in hos Anno och Hils med foie gras, sniglar, grodlår och champagne samt annat franskt. Känns som ett steg i rätt riktning för 2009 - finanskris schminanskris, säger jag!

Sen började jag läsa Joyce Carol Oates för att liksom upprätthålla stilen. Och föräldrarna spelar Brahms när vi lägger pussel.

Men så hasar jag också omkring i raggisar och flanellskjorta. Nåväl. En sak i taget.