Mr Eagle

Under en sen middag i veckan på Café Nero med Anno och Hampan sitter en man vid bordet bredvid och sneglar fundersamt på oss. När vi reser oss för att gå stannar han Hampan och säger:
- Ursäkta, jag tycker att jag känner igen dig. Jobbar du möjligen på P3?
- Neej...det gör jag inte...tyvärr, svarar Hampan lite överrumplat.
- Hm, nähe... men var du på P3 Guldgalan då?
- Eh...nej, inte det heller.
- Men spelar du musik, så att du kanske varit och spelat på P3?
- Nej, men jag ringer ofta in till deras tävlingar, svarar Hampan och det är precis sant - han har vunnit både en rosa p3-tischa och en p3-live-skiva bara under det senaste halvåret.
- Jaha, till Christer då eller? fortsätter mannen
- Näe, mest Morgonpasset.
Jag yr omkring bakom, men ser hela scenen utspela sig, och nånstans här i konversationen slår plötsligt kopplingen till mitt bildminne till och jag inser att mannen är självaste Peter Örn, Sveriges Radios förre vd. Hampan har fullt upp med att ta sig ur den här förvirrade resonemangslabyrinten och frågar:
- Jobbar du på radion?
- Näe, jag har slutat. Kör eget nu och åker runt och föreläser...

På nåt sätt lyckas vi till slut sätta punkt. Mr Eagle vecklar ut sina långa ben, reser sig och håller upp dörren för oss och önskar en fortsatt trevlig kväll.

Äta eller ätas

Ibland tittar jag in här om dagarna och kollar om det står nåt nytt. Det gör det inte. Sorry om förra inlägget var lite wacko, men tåg gör sånt med text.

Jag försöker hinna ifatt mig. Jag springer och springer, men så fort jag ser ryggtavlan på mig så viker den av åt nåt håll och då tappar jag siktet igen. Men av trafiken i min inkorg och telefon att döma så verkar det som jag får saker gjorda.

Hemvändare

Jobbturnén har nu tagit mig till min allra första hemarena - Falun. Ingen hotelldöd här inte, bland föräldrar och undulater. Som tre vuxna har vi nu bott under samma tak och gått till olika jobb på morgnarna. Jag höll på att ta bussen till Lugnetgymnasiet av bara farten, inte minst eftersom jag i lördags återsåg de gamla klassisarna på en återträff. Alla hade plötsligt blivit vuxna och kunde middagskonversera,hjälpa värden, diskutera CSN-avbetalning och påpeka "vilket oerhört trevligt initiativ detta var".

Männskorna i Falun ser så hälsosamma ut, har jag tänkt på. Det frasar om goretexplaggen och kinderna är röda. Det springs milar och laddasinför vasalopp. Som bygdens dotter har jag har fallit in i mönstret och satte nytt pers i elljusspåret igår och promenerar till kunden. Ändå blev jag utstirrad imorse längs promenadvägen av de jag mötte. Det måste vara avsaknaden av goretexplagg, jag borde tagit skidjackan och skippat mina Allan Greenspan-brillor.

Nu sitter jag på tåget på väg tillbaka till den lite mer tätbefolkade civilisationen. Tre telefonsamtal har jag hittills överhört:
1. En äldre stockholmsdam som skrattande berättade i luren att bridgepartiet igår gick fullständigt åt pipsvängen - hon förlorade 100 spänn.

2. En man som ringde sin dotter för att höra hur hon har det på nya utbildningen till flygledare, han konstaterade lättat att det ju låter som hon har det riktigt bra!

3. En småbarnsmamma som är på väg hem från jobbresa, på oerhört dåligt humör, som pratade skit om alla sina idiotiska kollegor och sin dumma sambo. Hon ska till IKEA imorron.

Den sistnämnda kommer sen ösa galla över den otroligt irriterande tjejen som satt mittemot och knappade på sin laptop och åt onödigt mycket godis.

Ej okej

Här är den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin i form av actiondocka. Hon är alltså utvald till kandidat på sina politiska meriter. Och nu undrar jag - vad är grejen med dockans Britneyoutfit? Det är tydligen så att när en kvinna väl kommer in bland de politiska högdjuren (nåja...) kommer hennes avbilder att visa magen.

Två steg fram och ett tillbaka.

La Dolce Vita

Sexologen Katerina Janouch tittar ner på mig från sin reklamaffisch i tunnelbanan. Hon står där på en bild och vill tala om för mig att hon skrivit en ny bok. Den handlar om "en barnmorska med 4 barn och man, som lever ett vanligt liv. Men så plötsligt...". Så vad är det som avgör ett "vanligt liv"? Är det att man har ett yrke som många andra har? Är det att man har familj? Är det att man åker kollektivt? Att man tittar på Let's Dance på fredagar? Eller är det att man har en volvo?

Jag tror inte jag känner en enda person som lever ett vanligt liv. Även de som sitter inne på alla svenssonparametrar har alltid nåt extraordinärt - en talang, ett intresse, en väl inarbetad humor, en lite vimsig men uppfinningsrik vardag, en tillbakalutad läggning, ett galet livsprojekt, en blyg men trygg relation till andra, en kreativitet som sprutar ur öronen eller en förmåga att verkligen se. Och det är väl ändå just våra specialeffekter som tar oss genom ledan, mellan varven. Så vem är Katerina att måla upp andras vanliga liv? För en barnmorska med fyra barn och en man borde tillvaron vara som ett enda fyrverkeri av stora händelser och upplevelser, så att det där plötsliga knappast kommer som en chock.

Men det är tydligen tillräckligt för en sexolog att avfärda som lite väl alldagligt och inte så hisnande direkt. Och det är ju enkelt för henne. För sexolog är ju inte så... vanligt.

Juana Deriba

När en av Japans alla 127 miljoner invånare visar sina nära och kära bilden han tagit på frukostbuffén på SAS Radisson från deras resa till Riga, kommer de mitt i bilden att se en ung dam med något vilt i blicken. Det är jag som står i pepitarutig kjol och Hopekavaj och försöker bärga så mycket mat jag kan för att klara mig genom dagen. Det är fjärde året på raken jag är här på jobb och börjar greppa upplägget nu. Lunchen består oftast av nån sorts odefinierad gryta som lokalbefolkningen dricker kefir till. Idag serverades dock överkokt pasta med ölkorv till. Kundens kontor luktar fortfarande svett (jag vet att det är många gamla trogna bloggläsare som undrar just det) och syret tar slut kring 14 på dagarna. Så det gäller att ladda med frukt och äta choklad som en nydumpad för att inte bli självmordsbenägen.

Men Riga by night är fint och gott. Liksom jobbsällskapet. Mia som bodde på samma hotell för några veckor sen tycker att det påminner om pantertanter på nåt sätt. Och jag kan nog hålla med.

Till sist: Jag undrar om det finns Borsjtj på varma koppen här. Tänk ändå, "Varma Koppen Borsjtj". Det vore nåt.

The roof is on fire

Clarion Hotel i Helsingborg bjöd på drama i år. Kl 06 gick brandlarmet. Ut på trottoaren strömmade hotellgäster med ögon som streck, rufsigt hår och felknäppta skjortor. Bryskt skrämda ur sängvärmen. Det var förstås falskt alarm. Där stod jag huttrande i morgondiset i chinos, oknutna sneakers, pyjamaslinne och tröja och funderade över vad jag hade fått med mig ut. Handväskan, iPoden och - jobbdatorn! Är det alltså vad jag räddar ur ett potentiellt brinnande hus? Jobbdatorn?!

Med faran blåst över tänkte jag på att det finns något sårbart och väldigt charmigt över nyvakna människor med kuddfrisyrer och grisögon. En påminnelse om att vi alla är lika ändå.

Sthlm i mitt hjärta

Igår när taxin rullade in i ett Stockholm i nattljus slog det mig att just denna dag har jag bott här i exakt 10 år. 10 år! Det innebär enligt nån form av oskriven regel att jag får kalla mig stockholmare på riktigt. Men dä vill du väl ändå intä? säger mina gamla dalmasar nu. Jo, faktiskt. Jag älskar den här stan och hoppas vid Gud att jag aldrig behöver flytta härifrån för nån längre tid.

Att glåporden haglar över en när man pratar om Stockholm som hemstad har jag vant mig vid. Kollegorna från lokalkontoren under kongressen frös ut kollegorna från Stockholm vid middagssittningarna, andra betonade noga i gruppdiskussionerna skillnaden mellan landet och stan. Vännerna som bor kvar på landet eller flyttat tillbaka hittar på alla möjliga öknamn för stan och till och med släktingarna hånar mitt val av hem. Ändå har jag aldrig på 10 år mött stockholmare som pratar illa om landet i samma utsträckning, långt ifrån. Så till slut tröttnade jag under en släktfylld bröllopsmiddag i somras när elakheterna gick på repeat, och sa att det bästa med Stockholm är att man slipper alla töntiga lantisar. Det var förstås ljug, men likförb skönt. Det bästa med Stockholm är ju egentligen vattnet, myllret, pulsen, ljuset, nyfikenheten och den uttryckliga längtan till att komma vidare.

Eller som Jocke Berg säger: Ni kan skratta om ni vill, Håna oss - Vi rör oss, ni står still.