Sthlm i mitt hjärta

Igår när taxin rullade in i ett Stockholm i nattljus slog det mig att just denna dag har jag bott här i exakt 10 år. 10 år! Det innebär enligt nån form av oskriven regel att jag får kalla mig stockholmare på riktigt. Men dä vill du väl ändå intä? säger mina gamla dalmasar nu. Jo, faktiskt. Jag älskar den här stan och hoppas vid Gud att jag aldrig behöver flytta härifrån för nån längre tid.

Att glåporden haglar över en när man pratar om Stockholm som hemstad har jag vant mig vid. Kollegorna från lokalkontoren under kongressen frös ut kollegorna från Stockholm vid middagssittningarna, andra betonade noga i gruppdiskussionerna skillnaden mellan landet och stan. Vännerna som bor kvar på landet eller flyttat tillbaka hittar på alla möjliga öknamn för stan och till och med släktingarna hånar mitt val av hem. Ändå har jag aldrig på 10 år mött stockholmare som pratar illa om landet i samma utsträckning, långt ifrån. Så till slut tröttnade jag under en släktfylld bröllopsmiddag i somras när elakheterna gick på repeat, och sa att det bästa med Stockholm är att man slipper alla töntiga lantisar. Det var förstås ljug, men likförb skönt. Det bästa med Stockholm är ju egentligen vattnet, myllret, pulsen, ljuset, nyfikenheten och den uttryckliga längtan till att komma vidare.

Eller som Jocke Berg säger: Ni kan skratta om ni vill, Håna oss - Vi rör oss, ni står still.