023

Jag går till vårt gamla residens iförd mina bästa dansskor. Jag tar taxi dit. Det gör man inte på landet, så det känns lite högtidligt. Sen får jag köa bland dalmasarna, en tjej tränger sig. Gabs väntar på mig på insidan och när jag väl kommit in och är på väg uppför trappen vänder jag mig om och ser henne säga något i örat till den trängande tjejen.

- Vad sa du, frågar jag

- Det vill du inte veta, svarar hon skrattande.

Och alla är förstås där. Det är ju just därför man tar sig såna friheter som att säga ett sanningens ord till den som inte sköter sig i kön. Det här är ju vårt ställe. Väl inne börjar jag förstå att vännernas småsyskon också är där. På det hela taget är det väldigt mycket människor i just småsyskonålder där. Vi har vårt vanliga hörn, allt är lika bra som alltid - men till slut tycker jag mig se potentiella småsyskon till alla våra gamla vänner. Vi sitter lite undanträngda och får vår totala upprättelse först när P's flickvän - som egentligen inte har med saken att göra eftersom hon inte är från stan - ställer sig upp på bänken och dansar.

Det är liksom då det lossnar. Vi är alla bröder och systrar och jag upptäcker på håll något så urbant som en nykläckt gaycommunity mitt i småstans kreddigaste häng.

- Minns du den gången på sommaren då de spelade Our House In The Middle Of The Street som sista låt, frågar jag Gabs. Strax efter exploderar allt i Love Is In The Air och This Is My Hometown. Inte ett öga är torrt, men det är ju inte nostalgi - för det är helt nytt!

Sen far jag hem i taxi igen och konverserar chauffören på mitt allra finaste dalmål.

23

Försänkt i djup och drömlös sömn, för det mesta. Men annars vinterpromenerar jag. Och läser. Och hasar omkring i mitt nya underställ. Ser film. Äter ohemula mängder choklad. Dricker lite kaffe. Lagar boeuf till föräldrarna. Och laddar.

God Jul, var än ni befinner er!

Årets...

På begäran. Här är årets bästa musik.

Årets 5 bästa album

A Beautiful Friend – (You’ve all ready past) This moment
Klart inspirerad av Rufus Wainwright, men ändå med eget sound. Väldigt fin live också till gitarr, viola och cello.

Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Håkan gör det igen…och igen…och igen. Karln kan inte misslyckas.

Fleet Foxes – Fleet Foxes
Stämsångens officiella upprättande! Som vi har väntat! Älskar öppningsraden i Blueridge Mountains: ”Oh, brother where do you intend to go tonight, I heard that you missed your connecting flight”

Marit Larsen – The Chase
Det här är den typen av musik som fångar mig helt offguard. Jag kan inte värja mig. Det är bara rakt upp och ned urcharmigt och välproducerat och poppigt. Jag faller pladask för supersnygga Marit och önskar att jag vore lesbisk (och hon också) så jag kunde hunt that fiiine woman down!

Anna Ternheim – Leaving on a mayday
Jag har egentligen inte lyssnat in mig så jättemycket på den ännu, men jag vet redan att det är en av årets bästa. Hon är ett geni, flickebarnet.

Och just när jag enats om de 5 bästa kom Ane Brun såklart springade och ville också vara med. Och vad ska jag göra – hennes finstämda skiva är nya Sophie Zelmani. Så hon får också vara med.

Ane Brun – Changing of the seasons

Bubblare:
Estelle - Shine
Den här lyssnade jag otippat mycket på under försommaren. Utmärkt radio-r&b.

Duffy - Rockferry
Det officiella sommarsoundtracket, speciellt efter att ha sett henne live i Barcelona tillsammans med tjejerna.

Titiyo – Hidden
Har inte lyssnat på den än, så om den är makalös kommer den på nästa års lista. Titiyo är ju en av mina favvisar all time.


Årets nyupptäckt: http://www.blackcabsessions.com/
Det blir inte mer magiskt än såhär. Och det var faktiskt genom denna sajt som jag äntligen fattade storheten med Fleet Foxes efter att leadsångaren sjöng en cover på Judee Sill som jag aldrig hört talas om tidigare, vilket för mig osökt vidare till…

Årets retro:
Judee Sill – jag fastnade så för Fleet Foxes taxilåt att jag googlade upp sångerskan. Det visade sig alltså vara Judee Sill som var amerikansk folksångare på 70-talet i samma era (och med samme producent) som Joni Mitchell. Två fantastiska skivor hann hon med innan hon, såklart, dog av en överdos. Det här är tametusan bättre än Mitchell. Och praktiskt taget omöjligt att få tag i. Tack Spotify!

Lisa Ekdahl sings Salvadore Poe – är så glad att jag plockade upp den här skivan i år igen. Vilket ni ju märkt på Veranda. Timeless. Och väldigt hörbart hur kära dom är under den tiden.

Årets “skämslåt”:
Good Morning Baltimore – från musikalfilmen Hairspray
Jag vet inte hur många gånger jag dragit igång den här längs Ringvägen på väg till jobbet. Vänder viken gråmulen dag som helst. Tårta extra allt.

Årets flopp:
Att vinna musiktävling. Vad är poängen med att stå i konfettiregn i glitterklännig på Idolfinalen eller va så nervös i greenroom att man nästan kissar på sig mitt under melodifestivalen när man ändå blir bortglömd eller i värsta fall förpassad till Brinkenstiernas julturné? Etta är det nya nolla!

Årets singlar:
Longing for Lullaby – Titiyo och Kleerup
Kleerup är 2008 års year-defining-man. Och Titiyo är Titiyo är Titiyo.

Anna – Hello Saferide
“You know we could have had a daughter, and we could have named her Anna, and she would have been a sweetheart, but with punk rock-manners”

För en lång lång tid - Håkan Hellström
Årets bästa intro.

Coldplay – Violett Hill
Lovade mycket när den kom.

Bubblare:
Little Bit – Lykke Li
Lykke är Kleerups kvinnliga motsvarighet som års-definierande. Det officiella soundtracket till alla Cheap-Monday-uniformerade små indieungar.


Årets konserter:
Kent i Eskilstuna – första gången jag såg Kent, och det råkade bli på deras hemmaplan. En hockeyhall har aldrig varit vackrare.

Nina Kinert och Ane Brun på konserthuset – högst upp till höger satt jag. Och det var så fin så fint.

Årets F*ck IPRED:
Bootleg (eller vad det nu är) från Håkan Hellströms konsert med Sven-Bertil Taube. Gårdakvarnar och skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in i fina orkesterarr som lyfter det redan fantastiska. Behändigt funna på piratebay.

Snille och smak

Igår satt jag i möte med en herre i sina bästa år, han hade vitt hår och Woody Allen-glasögon. Jag är så svag för äldre män med vitt hår och Woodybrillor. På ett rent platoniskt sätt, är nog bäst att tillägga (särskilt när referensen går till just Woody). Jag vill sitta i ett rökigt bibliotek med dem och dricka konjak och dra war stories och va lite witty.

Sen var jag och Erina på nobelfesten. Fast hemma. Jag älskar nobelfesten. Så fin. Gråter alltid lite till själva utdelningen. Och alla är både smarta och vackra. Bästa kombinationen. Snille och smak, om ni så vill.

Gäst hos verkligheten

Jag har fått gästblogga hos Lisen!!!

http://www.lisagarpaberghs.se/

Luther is out of the office

Jag brukar ha Luther på axeln, men han gick på semester helt överraskande i söndags!
- Tack Esso, det här har varit en givande höst, men nu drar jag till Thailand och dricker Piña Coladas i en månad, sa han bara och försvann.
Jag har försökt nå honom, men får bara out-of-office-reply.

Och jag som alltid avfärdat hans inflytande inser nu hur mycket han egentligen gör. Det moraliska förfallet är påtagligt! Jag orkar knappt släpa mig ur sängen, det är som att förhandla med ett barn om morgnarna, enda sättet är att muta mig själv;
Jag (trotsigt): Jag vill inte gå upp!
Jag (myndigt): Nej, jag vet det, men om du går upp nu kan du få sitta i soffan under en filt och äta frukost framför julkalendern.

Igår vaknade jag av mig själv och undrade lite när alarmet skulle ringa egentligen. För två timmar sen, visade det sig. Efter lite analyser tror jag att klockan helt enkelt inte blev ställd kvällen innan. Det är som att mitt undermedvetna smyger upp bakifrån och gör en hostile takeover av mitt liv.

Väl på jobbet fikar jag mest och skrattar. Sen dricker jag glögg och äter peppisar hela kvällarna. Hur ska detta sluta? Folk oroar sig över bilbranschen och lågkonjunkturen - men vad gör vi utan den tyske reformatorn, det undrar jag!