023

Jag går till vårt gamla residens iförd mina bästa dansskor. Jag tar taxi dit. Det gör man inte på landet, så det känns lite högtidligt. Sen får jag köa bland dalmasarna, en tjej tränger sig. Gabs väntar på mig på insidan och när jag väl kommit in och är på väg uppför trappen vänder jag mig om och ser henne säga något i örat till den trängande tjejen.

- Vad sa du, frågar jag

- Det vill du inte veta, svarar hon skrattande.

Och alla är förstås där. Det är ju just därför man tar sig såna friheter som att säga ett sanningens ord till den som inte sköter sig i kön. Det här är ju vårt ställe. Väl inne börjar jag förstå att vännernas småsyskon också är där. På det hela taget är det väldigt mycket människor i just småsyskonålder där. Vi har vårt vanliga hörn, allt är lika bra som alltid - men till slut tycker jag mig se potentiella småsyskon till alla våra gamla vänner. Vi sitter lite undanträngda och får vår totala upprättelse först när P's flickvän - som egentligen inte har med saken att göra eftersom hon inte är från stan - ställer sig upp på bänken och dansar.

Det är liksom då det lossnar. Vi är alla bröder och systrar och jag upptäcker på håll något så urbant som en nykläckt gaycommunity mitt i småstans kreddigaste häng.

- Minns du den gången på sommaren då de spelade Our House In The Middle Of The Street som sista låt, frågar jag Gabs. Strax efter exploderar allt i Love Is In The Air och This Is My Hometown. Inte ett öga är torrt, men det är ju inte nostalgi - för det är helt nytt!

Sen far jag hem i taxi igen och konverserar chauffören på mitt allra finaste dalmål.