O, vad livet dock är skönt

Undulaten har vänt på dygnet. Precis som resten av familjen. Han kvittrar glatt och stojar ännu framåt småtimmarna, men blinkar trött och lite surmulet när den första kaffetörstande familjemedlemen kommer in i köket på morgonen (nåja, förmiddagen).

Jag är fullständigt upp över öronen i Håkan Hellström. Jag har ju alltid haft ett gott öga till honom och liksom flirtat på håll. Men efter gårdagens konsert på tv med gamle kvinnotjusaren Sven-Bertil Taube föll jag som en fura. Om han vill ha mig, nu kan han få mig så lätt.

Jag gick en promenad i gamla kvarter och såg solen gå ner över Runn och långfärdsskirdskoåkarna på den. Det var vanvettig skönhet och Feist sjöng i lurarna om past in present. Jag tänkte att de viktigaste och starkaste soundtracken till mitt liv i år kom från kvinnor. Anna Ternheims senaste hade jag sparat, av lite olika anledningar, och plockade upp hennes Good Day som ett väldigt välbehövligt livselixir i mars. Feist sjöng i öronen när jag promenerade ner längs södra Broadway. Sophie Zelmani spelade lågmält när jag, efter att ha tagit ett långt bad, satt på fönsterbrädan i mitt hotellrum i London och drack te och åt smörkex och hittade på historier om liven jag såg i lägenheterna mitt emot.

Kanske återkommer jag imorron med en årsbästalista. Kanske inte. Vår bästa tid är nu, och alla minns visserligen den snö som kanske föll i fjol och pratar knappt om nåt annat. Men ändå, här är gudagott att vara.

Long time

Jag pratar dalmål. På riktigt. Inte som ett partytrick. Och så sover jag, läser klart Vallgren, kollar Strindberg. Och tänker på att allt är så längesen. Den glada kvartetten från förra årets otippade juldagsfest trängs i år med kastrullfulla 23-åringar som återser sina gymnasiekompisar. Vi tänker att det var längesen och går hem tidigt. Jag kramar vännerna och säger "Va längesen..." och vi dricker öl på vårt gamla residens där vi nött det lilla dansgolvet så mycket och länge att vi alltid känner en viss friktion under fötterna när vi är där. Vi pratar jobb och bostadsrätter. Och om vänner som gifter sig och får barn. Jag avbryter mig för att tillsammans med konstnären beklaga mig över sthlms uteliv. Vi säger ord som "edge", London och New York. Och L skickar frmåtblickande sms om 2008. Alltid nåt.

Fridfull helg!

Stockholms central den 21:a december var den sista gången jag stressade på den här sidan nyåret. Redan den 22:a gick familjen i pyjamas till lunch. Nu ägnar vi oss åt släkt o vänner o mat o presenter o musik o praliner o böcker o soffliggande. I ljuset från en 2000 år gammal krubba.

God jul, alla vänner!

Den inre resan

Det finns något så miserabelt över x2000 tänker jag på där i förstaklassvagnen. Mitt i allt det högteknologiska och miljövänliga. Mackorna är torra. Resenärerna trötta. Och resan försenad.
Och affärsherrarna tittar lite förvånat och aningen nyfiket på den unga tjejen som också åker förstaklass och sitter uppkopplad och jobbar hela resan. Precis som dom.

Och i bistron med fullständiga rättigheter, trots att den är placerad i ett fordon, sitter männen vid varsina bord. Och dricker som på lokalpuben och som ur vinlådan därhemma. Och det är alltid nån som blir full på x2000-resorna. Och luktar sprit, tappar bort packningen och stöter in i folk. Den där inre resan som SJ pratade om en gång i tiden är inte så behaglig för alla. Kanske rent av så otrevlig att man dricker sig runt den.

Det är synd om människan, hade Strindberg sagt. Även ombord på x2000.

No Stress

Igår fick julhandeln kalla handen. Jag och S är spessor på att fixa bra sista-lördagen-innan-jul. Förra året gick vi på Streets julmarknad och blev fotade för en japansk bok om svenska traditioner när vi åt kanderade äpplen. I år gick vi på matinéföreställningen av Pippi-baletten, tillsammans med alla andra barn. Det var förstås världsbäst. Och sen drog vi ihop lite fler vänner för middag och landade till sist på Loney, Dears konsert på Debaser Medis tillsammans med praktiskt taget alla jag känner.

Och nu sätter jag mig på ett tåg till Göteborg för lite jobb och häng med extrabrorsan. Låt andra sköta julstressen.

Angenämt...

Oh, the glamour. Idag är min klänning på bal i Stadshuset tillsammans med Karin. Jag är så avis.

Tjejerna hängde hemma hos mig i måndags framför Nobelsändningen med ohemula mängder glögg och godsaker. Vi pratade om alla de tvångstankar man skulle få om man var där. Som när kungen ställer sig upp och ska skåla och det blir knäpptyst några sekunder, då skulle man bara vilja skrika "SKÅL!!" jättehögt. Eller börja med såna där studentikosa saker som att skandera "bästa bordet, bästa bordet" och klappa takten. Eller stämma upp i "Det var det bästa, det bästa vi har hört"-klappklappklappklapp. Eller göra en grimas in i kameran i direktsändning.

Såg ni förresten hon som var klädd i en mexikansk högtidsdräkt? Hon måste vara den enda som gått på nobelfesten i sombrero!

Flockbeteende

Det här med människan och individualismen är 2000-talets största blåsning. Det tänker jag på på morgnarna när jag väntar på tunnelbanan. När ett tåg rullar in och är fyllt tilll bristningsgränsen kliver människorna på perrongen ändå på. Det gör inte jag. För jag har genomskådat systemet. Står man bara kvar 2 minuter och väntar på nästa så är det i regel nästan tomt. Då känner jag mig så smart och skrattar lite åt de andra fåren.



Flockdjuret människan gör annars i regel mest som alla andra. Och de mest konstiga situationer kan uppstå i grupp. Det tänkte jag också på när jag stod fastklämd i en massa av människor med genomsvettiga tröjor i garderobskön efter The Hives spelning i tisdags. Ett obefintligt kösystem och den annars så ordningssamma och snörräta svensken tappar alla koncept.



Finaste flocken igår var en dagisgrupp med 4-åringar som promenerade förbi vårt lunchställe. I tjocka bävernylonoveraller och gula reflexvästar. Som små självlysande skalbaggar. På led, hållande i ett rep som gick mellan fröknarna. De stannade till utanför oss för att alla barn skulle vändas åt rätt håll. En av skalbaggarna som bar spindelmannenmössa började vinka till kostymkonsulterna som åt dyrlunch. Jag funderade på att flytta över till deras flock istället. Jag är ganska lättflirtad.

Jag rymmer med cirkusen

Cirkus gjorde skäl för namnet igår. Med en skvatt galen och alldeles underbar Rufus Wainwright. Första akten i knallgrön glitterkostym, med en backdrop i form av en svarvit USA-flagga med broscher som stjärnor. Där ränderna symboliserar allt det onda med landet och dess politik och broscherna allt det fina. Och så andra akten i lederhosen med tolkningar av Judy Garland-sånger och irländsk folksång. Och så extranumren i vit morgonrock som efter ett tag visade sig dölja en liten svart fodralklänning som matchades med high heels och örhängen - för att iscensätta ett musikalnummer med musikerna som dansare. Very broadway! Cirkuspubliken var hänförd...

Svenskans recensent gillar det. Men inleder sin recension med:
Det är lite dubbelt det där med att upptäcka att ens egen favorit inte längre är bara ens egen. Nu är det ju mycket möjligt att både Marie Fredriksson, Peter Jöback och kulturtanten snett ovanför mig som envisas med att sjunga med hela tiden har gillat Rufus Wainwright lika länge.

Sen fortsätter det med resonemang om att hon själv minsann suttit längst fram sen 2003 och tydligen är ett utsålt Cirkus plötsligt ett problem - för henne. (Och jag kan meddela att Peter Jöback gillar det. Han var nämligen där.) Svensk kulturelit är inte bara kissnödig. Den pinkar in sina revir också. Så snålt! Det fina med musik är ju att den är allas. Och - Rufus är värd att få skratta hela vägen till banken.

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_654219.svd

Jag tror jag vet en facebook-grupp som recensenten kan få gå med i. Den trogna bloggläsare vet vilken jag menar...

Trött, men ok

Advent kommer i grevens tid i år. Tröttheten ligger som en molande värk över männskorna. Ibland tänker jag på att alla de trötta ansikten inlindade i halsdukar och mössor som jag möter på gatorna är samma som de öppna, varma och fräkniga jag ser om sommaren. Då hänger de ut genom fönstren och planerar grillningar, skrattar högt och tar långluncher. Sen går det några månader och så svarar männskorna på frågan hur de mår att "Trött. Väldigt trött, men ok".

Igår morse satt jag bredvid en kille i 8-årsåldern på tunnelbanan. Den jag tror var hans mamma gick av efter ett par stationer. När jag klev av hade han krupit ihop med sin lilla kropp på sätet och slocknat med näsan in mot ryggstödet. Jag bad en stilla bön om att han skulle komma av vid sin station och inte vakna upp vid slutstation Hässelbystrand alldeles ensammen.

Hade vi inte haft barnets födelse att fira vid den här tiden på året hade vi uppfunnit något annat. För såhär kan vi inte ha det.