Musik Non Stop Till Slut

Denna dag går jag längs Sveavägen som badar i sol, med en cappucino från Sosta i handen. Visslandes på Kent. Va man älskar livets överraskningar när gode vännen Hampus mailar i förrgår och erbjuder en biljett och en bilplats till Kent i Eskilstuna. Jag som sörjt att jag inte hann med den där kvarten när biljetterna tog slut. Och det var förstås så fantastiskt som man kan tänka sig på en hemmaplansspelning. Och ovanpå allt friar den medturnerande keyboardisten, iklädd frack, till sin flickvän i publiken precis innan Mannen I Den Vita Hatten! Hon stod i DKNY-tröja och blev så chockad att hon liksom skakade på huvudet och rodnade. Aj. Men enligt Eskilstunaskurirens kommentarsfunktion på nätet har hon sagt ja. Tur.

Och utanför stod Jan Gradvall. Jag som tänkt så länge att jag ska maila honom och uttrycka min stora tacksamhet för att han finns och skriver musikrecensioner som man faktiskt kan lita på. Så jag gjorde det idag. Han blev glad. Och han berättade också att han blivit glad över Jocke Bergs mellansnack om Musik Non Stop där han förklarade att den är skriven utifrån en intervju han läst med Lloyd Cole, gjord på 90-talet. Det var förstås Gradvall som gjort intervjun (men det nämnde minsann inte Berg). Och jag vet inte vad som är störst. Att Gradvall skrivit intervjun eller att den inspirerat Musik Non Stop eller att J Berg nämner det i mellansnacken.

Aah...här sitter jag på The Office när man kan va musikjournalist. Jag blev visst som Dom Andra.

Egoskojaren

Jag har identifierat en ny människotyp. Bland besserwissrar, schlagerekonomer, kamrerstyper och kalenderbitare har jag hittat Egoskojaren.

Egoskojaren har en stor del av sin identitet i att han (för det är oftast en han) är en kul person. En sån som drar roliga vitsar, gör ordlekar, ironiserar och som ofta får omgivningen att skratta. Men. Det är inte mycket som roar egoskojaren, eftersom han vill locka andra till skratt för att boosta sitt självförtroende. Om nån hakar på egoskojarens skämt ser man hur kugghjulen går igång för att bräcka det med nåt ännu roligare. Hittar han inget faller det platt till marken utan så mycket som ett fniss. Det är som en tennismatch där egoskojaren bara servar och aldrig någonsin springer på en returboll. Det kommer aldrig något bekräftande tillbaka från egoskojaren. Där är humorn aldrig till för att ha kul ihop eller att man vill bjuda på nåt roligt så andra kan få må bra och skratta.

Det blir lite enahanda. Gift er aldrig med en egoskojare, för guds skull! Det kommer sluta med att ni i brist på annat skrattar extra högt åt era egna skämt.

Snooze

Det är lite nyvaket på The Office. Inte på det där förväntansfulla, yriga sättet utan mer morgontrött, småsurt, snarstucket och med lite dålig andedräkt. Den här vintern utan vantar har varit jämngrå och nu männskorna trötta från att de stiger upp tills de går och lägger sig. Och det går hosta och feber från kollega till kollega. "Men det är iallafall ljusare", säger dom.

Jag fyller dagarna med Veronica Maggios "Måndagsbarn", Alphabeats "Fascination", kompishäng, modereportage om Chloë Sevigny, utställningar, snabba steg på löpbandet och konsthistoria. Vi är en dag närmare vår!

We don't need no education...

Imorse kollade jag för ovanlighetens skull på fyrans morronsoffa. Där satt Douglas och hans mamma. De har just fått ett rekordstort skadestånd i en rättegång kring mobbningen av Douglas. Han är 14 år och blev fasttejpad vid ett träd av sina skolkamrater- 2 gånger. Hans mamma fick tag på en mobilkamerabild på det hela. Han orkar inte prata om det, så det gör hans mamma. Hon skulle kunna va så arg att hon skriker och svär och förbannar. Men hon sitter med ett stoiskt lugn. På frågan om vad hon kände när mobbarna blev dömda svarar hon att hon mest av allt känner sorg för de pojkarna, som nu går in i övre tonåren med en dom till samhällstjänst. Sen poängterar hon diplomatiskt att det var skolan som stod bakom anmälan till polisen. Hon har anmält till barnombudsmannen. Och hon säger att det är viktigt att poängtera för att det vid rättegångarna stått andra vuxna och skakat på huvudet. Företrädesvis plågoandarnas föräldrar. Och sagt att nu har hon väl ändå gått för långt. I jämförelse med att tejpa fast nån vid ett träd, eller? Douglas sitter tyst. Han orkar inte prata så mycket. Soff-Steffo kan knappt hålla känslorna i styr.

Och på tal om det så såg jag dokumentären om 9A om en av Sveriges sämsta skolor där en nia nu ska räddas av Sveriges bästa lärare. Där vet de 15-åriga eleverna inte var London ligger eller vad som är upp och ner på en karta.

Akta er, om det fortsätter såhär blir jag folkpartist.

Weirdo

På det hela taget var det en rätt konstig helg. Först hittade jag en katt utanför Stadsmissionens butik på Skånegatan. En citykatt. Sen tog jag fel buss och hamnade därför på Gamla Stans perrong och där stod en dvärg ("It's called little people!") och dansade breakdance. Sen var jag på Liljevalchs vårsalong med tjejerna, varav en av dem hade festkläder på sig. Sen hamnade Carola och Andreas Johnson i andra chansen, det var faktiskt också ganska konstigt. Och på söndan var jag på Warhol-utställningen tillsammans med ett gäng smålänningar som säger att de är från Barcelona. Märklich...

Dr Niceguy

Det är inte ofta man skrattar när man lägger på luren efter ett samtal med doktorn.

Dr L: Du har inga bakterier enligt proven. Hur känner du dig?

Jag: Jotack bättre faktiskt...

Dr L: Ja, du låter inte så nasal längre

Tankebubbla: sa han "anal"...?

Jag: Nej, och medicinerna jag fick hjälpte mycket också

Dr L: Ja, va bra. Men då går du stärkt ur det här då, essie!

Jag: Ja, det kan man kanske säga

Dr L: Ja, du vet du kommer ha en massa motståndskraft framöver nu. Det här var kanske helt enkelt det bästa som kunde hända!!!

Jag (skrattande): Ja, om du säger det så...

Dr L: Javisst. Och så ringer du igen om det är nåt

Jag: Absolut...

Dr L: Bra. Håll dig frisk nu, essie! Hejdå med dig!

Sjukvårdsrådgivningen, var god dröj

Jag är tvärsjuk. Har inte träffat en levande själ sen i fredags, bortsett från doktorn, receptarien och snabbköpskassörskan. Urtrist. Och jag har inget att berätta.

Men jag har fått en hostmedicin med mycket krut i. Man får inte köra bil med den i kroppen och doktorn sa att man kan bli lite omdömeslös. Så det här ska bli spännande.

Fräscht. Omtänksamt.

Jag tillbringar dagarna i en kunds konferensrum som heter Omtänksam. Jag tycker det passar utmärkt. Och inte bara det, jag är ödmjuk också. Det är den typ av bolag som känns som ett sentida IT-bubblebolag. Fräscht. Med lampor som byter färg. Spegelväggar. Färg. Soffbordsskivor av stora ritpapper. Och konferensrum uppkallade efter värdeord. Men hey - det är bättre än Kolera som jag satt i en gång.

Igår slappnade jag av. Det skulle jag aldrig gjort, för nu är jag förkyld. Tillbaka på The Office sprang jag på tuppen av vår gödselstack vid kaffemaskinen. Han upplyste mig om att adrenalin skjuter undan virus, men tar inte bort dem. Så när adrenalinpumpandet går ner blir man sjuk. Typ tredje dan på semestern. Han sa att sensmoralen med det är att man alltid ska jobba på helger, sen skrattade han gott. Han är inte av karriärbrackastilen, sin höjdarposition till trots. Han berättar alltid på introduktionsmiddagar för nyanställda om nån gång han gjort bort sig. Han skulle passa i rummet bredvid Omtänksam. Det heter Okonventionell.

Prosim Nekurte

Hej från Prag! Det är väldigt fint här. Om ni nu trodde nåt annat. Man vet att man är världsmedborgare när baristan på Starbucks på Kastrup, Köpenhamn betjänar en på klingande dalmål. - Är du från Dalarna, frågade jag.- Jaa, ja ä från Heeedemoora! svarade hon.

Jag sitter i lobbyn på ett hotell i Prags svar på Sundbyberg. Bredvid sitter ett gäng 20-somethings som kommer från massa olika länder och jobbar på Microsoft. Jag funderar på att ställa några word-relaterade frågor som jag haft på lager sen ett antal år tillbaka.

CNN har två ämnen; Superbowlfinalen inatt och Super Tuesday. Tänk att bo i ett land där allt är Super hela tiden. Super Microsoft.

Vad göra?

Klockan är två på en fredag och jag är på botten av to-do-listan. Här sitter jag. Fullt businessklädd med nystruken blus och svarta kostymen. Fulladdad var jag inför mötet med en CFO som plötsligt kom på att han var dubbelbokad. Jahaaja. Dom är ofta det, CFOerna. Dubbelbokade. "Walk with me", säger de på vägen ut till taxin och får en "briefing" av medarbetaren kring konkurrentens senaste kvartalsrapport. Igår gick jag förbi två herrar i rock utanför Sturegallerian där den ena sa "Men alltså, tradingavdelningen måste ha det grrrrymt tufft. Med den hääär marknadssituationen!". Very Stureplan.

Men jag är på botten av to-do-listan. I den mån man nu någonsin bottnar. Det är ju så mycket som ska todo:as; det ska levas och utvecklas och mätas och räknas. Men idag är jag på botten av to-do-listan för några timmar. Britta Persson säger på radio att Gud inte finns. Solen sken nyss, men inte nu. Skrivaren fungerar igen. Jag tänker på njursten och på en Barista (Baristo?) som kan vara det finaste jag nånsin sett.