You obviously can't

Tänk dig att du kliver upp på ett podium för att läsa presidenteden. Du har kampanjat i flera år. Du har skakat så många händer att du förmodligen är landets största smittbärare. Du har övat tal tills du somnat stående. Och nu har du gått igenom säkerhetsrutinerna för ceremonin. Du har godkänt placeringar. Du har valt slips. Du har förmanat barnen. Du har sagt nej till galna idéer från din PR-strateg. Du har redan fattat de första besluten. Det här är ditt livs ögonblick. Du går upp, lägger handen på Bibeln, blinkar mot din partner, lyfter högerhanden och tänker på eden som du kan utantill och repeterat i duschen varje morgon de senaste fyra åren. Men du kommer förstås läsa efter domaren för att det "ska va så". Du tittar honom i ögonen och tänker Nu!

Och. så. läser. karln. fel. Han har 32 ord att läsa inantill från en lapp, och han lyckas fucka upp det! Jagmenarvafaan, tänker du. Du börjar fundera på vad du gett dig in på egentligen. Du får två oavslutade krig och den största ekonomiska krisen sen 30-talet i knäet från din företrädare. Och inte ens den här tomten mitt emot dig lyckas med den uppgift han tilldelats. Men du ler. Du hinner för bråkdelen av en sekund tänka nåt om personalutvecklingsplaner. Sen går du ner och sätter dig och erinrar dig ett sammanbitet citat från en brittisk komediserie om ett hotell på 70-talet med en karaktär som hette Basil Fawlty: "K...the people I have to deal with!"

Vargtimmar

Jag trodde ett tag att det spökade i livet. Först vaknade jag med ett ryck mitt i natten av en våldsam smäll. Det visade sig vara amaryllisen som stått på fönsterbrädan som utan egentlig förklaring nu låg utspridd på vardagsrumsgolvet bland glasskärvor och jord. Nån vecka senare försvann Lisens ena sko oförklarligt på Debaser Medis under en konsert. Hon klev ur finpumpsen för att vila fötterna när bandet började spela och på två röda sekunder var den ena skon borta. Men den återfanns någon haltande timme senare, ensam på en bänk.

Och utöver det har jag haft en kuslig känsla av att jag upplevt den här typen av vardag förut. Det har jag förmodligen, och antagligen är det inget spöklikt med det heller.

Entreprenörsanda

Jag och Moni sitter lugnt tillbakalutade i varsin fåtölj på Anglais och babblar efter en boksläppsfest. Och som från ingenstans kristaliseras två killar som plötsligt står vid vårt bord:

- Hej, vi stod här borta och tyckte ni såg så trevliga ut, är det ok om vi slår oss ned?

Moni svarar ja, jag skrattar mest. Sen följer ett enda långt jaha-vad-jobbar-ni-med-då samt några kolla-jag-kan-driva-med-mig-själv och någon enstaka nu-testar-jag-att-reta-dig-lite. Sen kommer en oväntad vändning:

- Det är så att vi håller på att starta ett företag, säger den ene.

Jag hinner tänka något om pyramidspel innan han fortsätter:

- Vi ska hjälpa folk att ta kontakt. Det är ju något som många tycker är lite läskigt. Och så ska vi hålla raggningskurser också, för där har vi märkt att efterfrågan är stor.

- Jaha, lite som Neil Strauss, säger jag lite sammanbitet.

- Japreciiiis, svarar han entusiastiskt och fortsätter:

- Så vi är helt enkelt ute och testar lite. Hur kändes det när vi kom fram här?

- Eeh... helt ok...

Plötsligt vaknar den andra killen till:

- Har du nån feedback till oss kring hur vi approachade er?

- Njae... alltså, det var väl trevligt...

- Vad tycker du om hans raggningsrepliker, frågar han sen och pekar på sin kompis - det faller inte så väl ut:

- Hörrudu... jag har inte ens börjat ragga på henne än!!!

Vid det här laget har Moni flytt till en konversation med vår vän Shejken. Killarna samlar ihop sig, tackar för hjälpen och avannonserar sig med ett "vi har många att prata med här ikväll" och precis innan de reser sig säger den andra killen:

- Jag hade ju en avslutande fråga till Moni också, hon ser lite busy ut just nu men du kanske vet... är hon singel?

Nytta och nöje. Bara i Stockholm, mina damer och herrar!

Uh-ooh...

Han är tillbaka. Och det med besked. Luther på min axel drog ju på semester strax innan jul och när jag kom tillbaka till stan satt han här och väntade - solbränd och lite rundare än vanligt. Han synade mig strängt uppifrån och ner och kommenderade mig till gymmet, sen utlyste han 3 vita veckor. Jag hade inte ens hunnit få av mig skorna.

Sen jagade han runt mig; granen skulle slängas ut - jag fick inte ens nöjet att släpa ut den i full storlek och på så sätt barra ner hela trappuppgången - jag var tvungen att klippa ner den först. Precis varenda vrå skulle städas, gammalt skräp skulle kastas och själv skulle jag sen skickas till frisören "för en uppfräschning".

Igår väckte han mig bryskt vid 6.30 och skickade iväg mig till jobbet. Där väntade allt jag trodde jag hade glömt och föll över mig som en hink vatten. Och nu är han igång igen, det ska tvättas, lösas proppar i handfatet och lagas mat.

Det är tur det är fredag imorgon. Då brukar jag smyga ut när han har somnat.

Ah bon...

Det har blivit lite klass på tillvaron. Nyåret firades in hos Anno och Hils med foie gras, sniglar, grodlår och champagne samt annat franskt. Känns som ett steg i rätt riktning för 2009 - finanskris schminanskris, säger jag!

Sen började jag läsa Joyce Carol Oates för att liksom upprätthålla stilen. Och föräldrarna spelar Brahms när vi lägger pussel.

Men så hasar jag också omkring i raggisar och flanellskjorta. Nåväl. En sak i taget.