Flockbeteende

Det här med människan och individualismen är 2000-talets största blåsning. Det tänker jag på på morgnarna när jag väntar på tunnelbanan. När ett tåg rullar in och är fyllt tilll bristningsgränsen kliver människorna på perrongen ändå på. Det gör inte jag. För jag har genomskådat systemet. Står man bara kvar 2 minuter och väntar på nästa så är det i regel nästan tomt. Då känner jag mig så smart och skrattar lite åt de andra fåren.



Flockdjuret människan gör annars i regel mest som alla andra. Och de mest konstiga situationer kan uppstå i grupp. Det tänkte jag också på när jag stod fastklämd i en massa av människor med genomsvettiga tröjor i garderobskön efter The Hives spelning i tisdags. Ett obefintligt kösystem och den annars så ordningssamma och snörräta svensken tappar alla koncept.



Finaste flocken igår var en dagisgrupp med 4-åringar som promenerade förbi vårt lunchställe. I tjocka bävernylonoveraller och gula reflexvästar. Som små självlysande skalbaggar. På led, hållande i ett rep som gick mellan fröknarna. De stannade till utanför oss för att alla barn skulle vändas åt rätt håll. En av skalbaggarna som bar spindelmannenmössa började vinka till kostymkonsulterna som åt dyrlunch. Jag funderade på att flytta över till deras flock istället. Jag är ganska lättflirtad.