Jag rymmer med cirkusen

Cirkus gjorde skäl för namnet igår. Med en skvatt galen och alldeles underbar Rufus Wainwright. Första akten i knallgrön glitterkostym, med en backdrop i form av en svarvit USA-flagga med broscher som stjärnor. Där ränderna symboliserar allt det onda med landet och dess politik och broscherna allt det fina. Och så andra akten i lederhosen med tolkningar av Judy Garland-sånger och irländsk folksång. Och så extranumren i vit morgonrock som efter ett tag visade sig dölja en liten svart fodralklänning som matchades med high heels och örhängen - för att iscensätta ett musikalnummer med musikerna som dansare. Very broadway! Cirkuspubliken var hänförd...

Svenskans recensent gillar det. Men inleder sin recension med:
Det är lite dubbelt det där med att upptäcka att ens egen favorit inte längre är bara ens egen. Nu är det ju mycket möjligt att både Marie Fredriksson, Peter Jöback och kulturtanten snett ovanför mig som envisas med att sjunga med hela tiden har gillat Rufus Wainwright lika länge.

Sen fortsätter det med resonemang om att hon själv minsann suttit längst fram sen 2003 och tydligen är ett utsålt Cirkus plötsligt ett problem - för henne. (Och jag kan meddela att Peter Jöback gillar det. Han var nämligen där.) Svensk kulturelit är inte bara kissnödig. Den pinkar in sina revir också. Så snålt! Det fina med musik är ju att den är allas. Och - Rufus är värd att få skratta hela vägen till banken.

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_654219.svd

Jag tror jag vet en facebook-grupp som recensenten kan få gå med i. Den trogna bloggläsare vet vilken jag menar...