O, vad livet dock är skönt

Undulaten har vänt på dygnet. Precis som resten av familjen. Han kvittrar glatt och stojar ännu framåt småtimmarna, men blinkar trött och lite surmulet när den första kaffetörstande familjemedlemen kommer in i köket på morgonen (nåja, förmiddagen).

Jag är fullständigt upp över öronen i Håkan Hellström. Jag har ju alltid haft ett gott öga till honom och liksom flirtat på håll. Men efter gårdagens konsert på tv med gamle kvinnotjusaren Sven-Bertil Taube föll jag som en fura. Om han vill ha mig, nu kan han få mig så lätt.

Jag gick en promenad i gamla kvarter och såg solen gå ner över Runn och långfärdsskirdskoåkarna på den. Det var vanvettig skönhet och Feist sjöng i lurarna om past in present. Jag tänkte att de viktigaste och starkaste soundtracken till mitt liv i år kom från kvinnor. Anna Ternheims senaste hade jag sparat, av lite olika anledningar, och plockade upp hennes Good Day som ett väldigt välbehövligt livselixir i mars. Feist sjöng i öronen när jag promenerade ner längs södra Broadway. Sophie Zelmani spelade lågmält när jag, efter att ha tagit ett långt bad, satt på fönsterbrädan i mitt hotellrum i London och drack te och åt smörkex och hittade på historier om liven jag såg i lägenheterna mitt emot.

Kanske återkommer jag imorron med en årsbästalista. Kanske inte. Vår bästa tid är nu, och alla minns visserligen den snö som kanske föll i fjol och pratar knappt om nåt annat. Men ändå, här är gudagott att vara.