Trött, men ok

Advent kommer i grevens tid i år. Tröttheten ligger som en molande värk över männskorna. Ibland tänker jag på att alla de trötta ansikten inlindade i halsdukar och mössor som jag möter på gatorna är samma som de öppna, varma och fräkniga jag ser om sommaren. Då hänger de ut genom fönstren och planerar grillningar, skrattar högt och tar långluncher. Sen går det några månader och så svarar männskorna på frågan hur de mår att "Trött. Väldigt trött, men ok".

Igår morse satt jag bredvid en kille i 8-årsåldern på tunnelbanan. Den jag tror var hans mamma gick av efter ett par stationer. När jag klev av hade han krupit ihop med sin lilla kropp på sätet och slocknat med näsan in mot ryggstödet. Jag bad en stilla bön om att han skulle komma av vid sin station och inte vakna upp vid slutstation Hässelbystrand alldeles ensammen.

Hade vi inte haft barnets födelse att fira vid den här tiden på året hade vi uppfunnit något annat. För såhär kan vi inte ha det.