Es ist unser in die luft

"VÅRCHOCK" stod det på Aftonbladets framsida och jag tyckte det var lite härligt med kvällstidningspopulism. Och söderkvarteren svämmade över av flanörer och fikasugna som blinkade mot solen och nyfiket kikade på varann som om de undrade var alla de här vackra männskorna hållit hus hela vintern. Cafét i Sneakers n' Stuff lät mig köpa kaffe på krita i den allmäna yran av kunder och gymnastikskor.

Och jag satt vid trappen invid Slussen och tittade drömmande på den betongplatta som ska bli debasers uteservering. Jag försökte att inte bränna mig för mycket och jag läste det senaste utmärkta numret av Rodeo. Lisen och Jay kom förbi på kaffe och säsongsglassar.

Mmm. Lovli.

Modeblogg

Jag drömde att jag blev kär i en italiensk modebloggare. En Juan - The Sartorialist, if you will. Kärlek, bilder och mode i ett enda rosa moln. Sen vaknade jag upp till en brungrå lördag där både Maia Hirasawa och Salem fick dåliga recensioner av herr Gradvall. Men det artade sig så smått längs med dagen. Med Prerafaelitutställningen och vinlunch med fru Anna innan jag hoppade i mina secondhandjeans i den häringa trendstilen "Boyfriend cut" (jag-har-snott-min-pojkväns-bekväma-jeans-och-ser-helt-avslappnat-stylish-ut-med-dem-och-mina-höga-klackar) och gick på fina fina Loney Dears konsert.

Och som i ett trollslag fann jag mig sen dansades till schlagers på gayklubb till klockan fyra på morgonen. Fortfarande i pojkvänsjeansen. Visserligen utan pojkvän, men aldrig har jag väl sett så många potentiella italienska modebloggare...

Post gatsopning

Dagens viktigaste fråga:

Dom här

eller

Dessa

?

Svara i kommentarsfältet! Tack.

Fifty

Idag fyller hon de 50, finaste mamman! Jag och pappan laddar med överraskningar och bubblor. Åh, såhär borde det alltid va! Kärlek och 50 nya och lika fräscha till älskade Mor!

Lyd ett gott råd, sa hon. Gå aldrig gråtande längs Tegnérgatan, ty det är det inte värt. Fäll möjligen en tår i en trappuppgång, men stampa sen några gånger och ta dig samman.

Må det regna paddor över världens alla heteromän, sa hon sen med en gammaltestamentlig emfas. Och så drog hon ett ljudligt andetag genom näsan och gick vidare.

Att komma hem ska vara som en schlager...

Jag bjöd hem hela arbetsgruppen från The Office innan middagen hos Anno. Jag serverade öl och spelade Ladyhawke. Sen gjorde jag misstaget att släppa dem för nära Spotify. Det tog cirka 3 minuter innan Cara Mia plötsligt dånade ur högtalarna. Förstås. Vad annars kunde jag väntat mig. Men nu säger mitt hem att det känner sig kränkt. Och högtalarna säger att de fortfarande mår lite illa... Lena Ph klarar vi, säger de. Men det finns gränser.

Åh, det va så lovli på Irland. 12 grader, sol, vin, kaffe, smothies, god mat, stärkande promenader och fina fina vänner. Och grönt gräs. Det verkar generellt finnas gott om gräs. I alla fall att döma av den rödlätta 12-åringen som satt framför oss på bussen och helt öppet fixade med sin haschpipa.

I helgen ska jag till min vän Royalisten som bor i exil i en stad på en ö i ett annat land. Hon jublar och klappar händerna över prinsessförlovningen och vi ska skåla många gånger för kärleken och fosterlandet och kungahuset.

För whattheheck, säger jag! Och så fnissar jag åt alla som nu koketterar med sitt ointresse för kungahuset. Släpp loss nu, för tusan! Det är ju härligt med kärlek! Det kan vi väl ändå unna varandra utan att rynka på näsan. Och mediehysterin som det gnälls över är väl inte värre än för ett medelmåttigt landslag. Klockarkattskära kungligheter har vi faktiskt inte sett i det offentliga sen 70-talet.

Mer kärlek till adel, präster, kälkborgare och bönder!