O, vad livet dock är skönt

Undulaten har vänt på dygnet. Precis som resten av familjen. Han kvittrar glatt och stojar ännu framåt småtimmarna, men blinkar trött och lite surmulet när den första kaffetörstande familjemedlemen kommer in i köket på morgonen (nåja, förmiddagen).

Jag är fullständigt upp över öronen i Håkan Hellström. Jag har ju alltid haft ett gott öga till honom och liksom flirtat på håll. Men efter gårdagens konsert på tv med gamle kvinnotjusaren Sven-Bertil Taube föll jag som en fura. Om han vill ha mig, nu kan han få mig så lätt.

Jag gick en promenad i gamla kvarter och såg solen gå ner över Runn och långfärdsskirdskoåkarna på den. Det var vanvettig skönhet och Feist sjöng i lurarna om past in present. Jag tänkte att de viktigaste och starkaste soundtracken till mitt liv i år kom från kvinnor. Anna Ternheims senaste hade jag sparat, av lite olika anledningar, och plockade upp hennes Good Day som ett väldigt välbehövligt livselixir i mars. Feist sjöng i öronen när jag promenerade ner längs södra Broadway. Sophie Zelmani spelade lågmält när jag, efter att ha tagit ett långt bad, satt på fönsterbrädan i mitt hotellrum i London och drack te och åt smörkex och hittade på historier om liven jag såg i lägenheterna mitt emot.

Kanske återkommer jag imorron med en årsbästalista. Kanske inte. Vår bästa tid är nu, och alla minns visserligen den snö som kanske föll i fjol och pratar knappt om nåt annat. Men ändå, här är gudagott att vara.

Long time

Jag pratar dalmål. På riktigt. Inte som ett partytrick. Och så sover jag, läser klart Vallgren, kollar Strindberg. Och tänker på att allt är så längesen. Den glada kvartetten från förra årets otippade juldagsfest trängs i år med kastrullfulla 23-åringar som återser sina gymnasiekompisar. Vi tänker att det var längesen och går hem tidigt. Jag kramar vännerna och säger "Va längesen..." och vi dricker öl på vårt gamla residens där vi nött det lilla dansgolvet så mycket och länge att vi alltid känner en viss friktion under fötterna när vi är där. Vi pratar jobb och bostadsrätter. Och om vänner som gifter sig och får barn. Jag avbryter mig för att tillsammans med konstnären beklaga mig över sthlms uteliv. Vi säger ord som "edge", London och New York. Och L skickar frmåtblickande sms om 2008. Alltid nåt.

Fridfull helg!

Stockholms central den 21:a december var den sista gången jag stressade på den här sidan nyåret. Redan den 22:a gick familjen i pyjamas till lunch. Nu ägnar vi oss åt släkt o vänner o mat o presenter o musik o praliner o böcker o soffliggande. I ljuset från en 2000 år gammal krubba.

God jul, alla vänner!

Den inre resan

Det finns något så miserabelt över x2000 tänker jag på där i förstaklassvagnen. Mitt i allt det högteknologiska och miljövänliga. Mackorna är torra. Resenärerna trötta. Och resan försenad.
Och affärsherrarna tittar lite förvånat och aningen nyfiket på den unga tjejen som också åker förstaklass och sitter uppkopplad och jobbar hela resan. Precis som dom.

Och i bistron med fullständiga rättigheter, trots att den är placerad i ett fordon, sitter männen vid varsina bord. Och dricker som på lokalpuben och som ur vinlådan därhemma. Och det är alltid nån som blir full på x2000-resorna. Och luktar sprit, tappar bort packningen och stöter in i folk. Den där inre resan som SJ pratade om en gång i tiden är inte så behaglig för alla. Kanske rent av så otrevlig att man dricker sig runt den.

Det är synd om människan, hade Strindberg sagt. Även ombord på x2000.

No Stress

Igår fick julhandeln kalla handen. Jag och S är spessor på att fixa bra sista-lördagen-innan-jul. Förra året gick vi på Streets julmarknad och blev fotade för en japansk bok om svenska traditioner när vi åt kanderade äpplen. I år gick vi på matinéföreställningen av Pippi-baletten, tillsammans med alla andra barn. Det var förstås världsbäst. Och sen drog vi ihop lite fler vänner för middag och landade till sist på Loney, Dears konsert på Debaser Medis tillsammans med praktiskt taget alla jag känner.

Och nu sätter jag mig på ett tåg till Göteborg för lite jobb och häng med extrabrorsan. Låt andra sköta julstressen.

Angenämt...

Oh, the glamour. Idag är min klänning på bal i Stadshuset tillsammans med Karin. Jag är så avis.

Tjejerna hängde hemma hos mig i måndags framför Nobelsändningen med ohemula mängder glögg och godsaker. Vi pratade om alla de tvångstankar man skulle få om man var där. Som när kungen ställer sig upp och ska skåla och det blir knäpptyst några sekunder, då skulle man bara vilja skrika "SKÅL!!" jättehögt. Eller börja med såna där studentikosa saker som att skandera "bästa bordet, bästa bordet" och klappa takten. Eller stämma upp i "Det var det bästa, det bästa vi har hört"-klappklappklappklapp. Eller göra en grimas in i kameran i direktsändning.

Såg ni förresten hon som var klädd i en mexikansk högtidsdräkt? Hon måste vara den enda som gått på nobelfesten i sombrero!

Flockbeteende

Det här med människan och individualismen är 2000-talets största blåsning. Det tänker jag på på morgnarna när jag väntar på tunnelbanan. När ett tåg rullar in och är fyllt tilll bristningsgränsen kliver människorna på perrongen ändå på. Det gör inte jag. För jag har genomskådat systemet. Står man bara kvar 2 minuter och väntar på nästa så är det i regel nästan tomt. Då känner jag mig så smart och skrattar lite åt de andra fåren.



Flockdjuret människan gör annars i regel mest som alla andra. Och de mest konstiga situationer kan uppstå i grupp. Det tänkte jag också på när jag stod fastklämd i en massa av människor med genomsvettiga tröjor i garderobskön efter The Hives spelning i tisdags. Ett obefintligt kösystem och den annars så ordningssamma och snörräta svensken tappar alla koncept.



Finaste flocken igår var en dagisgrupp med 4-åringar som promenerade förbi vårt lunchställe. I tjocka bävernylonoveraller och gula reflexvästar. Som små självlysande skalbaggar. På led, hållande i ett rep som gick mellan fröknarna. De stannade till utanför oss för att alla barn skulle vändas åt rätt håll. En av skalbaggarna som bar spindelmannenmössa började vinka till kostymkonsulterna som åt dyrlunch. Jag funderade på att flytta över till deras flock istället. Jag är ganska lättflirtad.

Jag rymmer med cirkusen

Cirkus gjorde skäl för namnet igår. Med en skvatt galen och alldeles underbar Rufus Wainwright. Första akten i knallgrön glitterkostym, med en backdrop i form av en svarvit USA-flagga med broscher som stjärnor. Där ränderna symboliserar allt det onda med landet och dess politik och broscherna allt det fina. Och så andra akten i lederhosen med tolkningar av Judy Garland-sånger och irländsk folksång. Och så extranumren i vit morgonrock som efter ett tag visade sig dölja en liten svart fodralklänning som matchades med high heels och örhängen - för att iscensätta ett musikalnummer med musikerna som dansare. Very broadway! Cirkuspubliken var hänförd...

Svenskans recensent gillar det. Men inleder sin recension med:
Det är lite dubbelt det där med att upptäcka att ens egen favorit inte längre är bara ens egen. Nu är det ju mycket möjligt att både Marie Fredriksson, Peter Jöback och kulturtanten snett ovanför mig som envisas med att sjunga med hela tiden har gillat Rufus Wainwright lika länge.

Sen fortsätter det med resonemang om att hon själv minsann suttit längst fram sen 2003 och tydligen är ett utsålt Cirkus plötsligt ett problem - för henne. (Och jag kan meddela att Peter Jöback gillar det. Han var nämligen där.) Svensk kulturelit är inte bara kissnödig. Den pinkar in sina revir också. Så snålt! Det fina med musik är ju att den är allas. Och - Rufus är värd att få skratta hela vägen till banken.

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_654219.svd

Jag tror jag vet en facebook-grupp som recensenten kan få gå med i. Den trogna bloggläsare vet vilken jag menar...

Trött, men ok

Advent kommer i grevens tid i år. Tröttheten ligger som en molande värk över männskorna. Ibland tänker jag på att alla de trötta ansikten inlindade i halsdukar och mössor som jag möter på gatorna är samma som de öppna, varma och fräkniga jag ser om sommaren. Då hänger de ut genom fönstren och planerar grillningar, skrattar högt och tar långluncher. Sen går det några månader och så svarar männskorna på frågan hur de mår att "Trött. Väldigt trött, men ok".

Igår morse satt jag bredvid en kille i 8-årsåldern på tunnelbanan. Den jag tror var hans mamma gick av efter ett par stationer. När jag klev av hade han krupit ihop med sin lilla kropp på sätet och slocknat med näsan in mot ryggstödet. Jag bad en stilla bön om att han skulle komma av vid sin station och inte vakna upp vid slutstation Hässelbystrand alldeles ensammen.

Hade vi inte haft barnets födelse att fira vid den här tiden på året hade vi uppfunnit något annat. För såhär kan vi inte ha det.

In your face!

Jag älskar facebook just nu. En släkting har lagt till en applikation som skickar "Blessings" och min vän konstnären från nyår har gått med i en grupp där man får klaga hur mycket man vill. Den heter BitterFitta. Och ja, det är väldigt roligt med fula ord! Jag älskar spridningen av vad folk gör och säger.

Lisa har uppfunnit begreppet metasvennigt. Det är när man tror att man är unik för att man dissar nåt som är svennigt. Som att tycka det är svennigt och dumt att åka till Thailand, när det i själva verket är svennigt att klaga på Thailand. Eller Carola. Samma sak där. Jag tror att det just nu är metasvennigt att klaga på facebook. Eftersom det ju mest av allt består av de vänner man tar in så blir det ju i förlängningen som att klaga på vännerna.
Och det ger helt nya tolkningsfrågor till den urgamla problematiken kring dejting och icke-dejting;
"Han taggade sig i min bild - vad betyder det???"
"Jag ska lägga till henne på facebook. Om ett tag. Vill inte verka för angelägen."
"Men du, finns han inte på facebook? Kolla upp honom där!!"

Och vi som redan hade problem med smstolkning...

Körsbär

På Åhléns hittade jag idag en ljusrosa julgranskula med ett glittrigt lejon på. Allt till tonerna av Ser du stjärnan i det blå på panflöjt. Jag skakar fortfarande. Var finns Martha Stewart när man som bäst behöver henne?

Annat var det igår. Då var det den kreddiga publiken, Rodebjer och Hassen Khemiri etc, som hängde på Berns. Och så jag då. Till tonerna av Neneh Cherrys nya projekt cirKus. Coolaste mormorn i stan är hon. Men så är hon också uppväxt i hippiekollektiv med konstnärer och jazzmusiker och alla (halv)syskonen som numera spelar på varandras plattor och i varandras filmer. Och nu kör hon nya projektet tillsammans med gubben, dottern och dotterns kille. Ungefär som familjen von Trapp, men utan gardinkläderna, nassarna och Pernilla Wahlgren.

White Room 2

Kastades tvärt från myspysigt familjeliv till en stockholmsk arkitektfest helt klädd i vitt, inklusive arkitekterna och deras vänner. En studentlägenhet förvandlad till ljusterapi - med White Russians. Jag tänkte att var hittar man mannen i sitt liv - om inte där! När jag kom dit insåg jag att alla killar som svävade omkring därinne var antingen:
1. Där med sin flickvän
eller
2. Gay.

Det första som hände var att en kille som alldeles uppenbart tillhörde kategori 2 pekade på min svarta kjol (som var oerhört snygg till min vita topp och hud) med ett långt pekfinger och sa ett nasalt
- What's that?!
Han hade fått byta sina jeans mot värdinnans pyjamasbyxor i vit satin. Jag svarade
- Jag vet, men min KKK-kåpa var inte ren...

Take me away from here

Det regnar småspik, blåser, jag jobbar molto, försover mig och elektronikhandlaren säljer på mig ett par värdelösa hörlurar med för kort sladd i en påse utan märkning för 200 pengar. Vad är det här??

Läser som tröst en massa gamla blogginlägg från mitt förra ställe och ler lite åt saker jag glömt. Jag hade en rolig vår.

Nu hoppar jag snart på tåget till min härliga gudson och hans lika härliga föräldrar. Jag har ett lejon och en flaska bubbel i väskan. Kan bli en farlig kombination...

Ok, hemlis. Kvinnor vänder sig om efter mig på gatan med lystna blickar! Det är nog det bästa med att ha en ny vinterjacka som är to-die-for. Och så att det är varmt då, förstås.

Vilken inverkan det kan komma att få på det motsatta könet har jag bara börjat utröna.

Stockholm ligger öde och världen håller andan

Lever nu på kulturens baksida och ligger steget efter. Läser Vallgrens Augustprisvinnare från 2002. Pocketexemplaret har varit på en grekisk ö och vänt. Sidorna är lite krusade och småstela av saltvåta fingrar. A som höll i den då var nyförälskad i den man som hon idag är lycklig förälder tillsammans med. Till samma lille kille som är min gudson.

Och så har jag lagt på Kents Vapen och Ammunition igen för första gången på år (jo, jag lyssnar på nya också ibland). Hade glömt hur enastående musik kan låta.

Det är behagligt. En reaktion mot den kissnödiga stressen i omgivningen över att snappa det senaste. Och utan att gräva så djupt att det blivit retro.

Det finns inga dåliga väder...

Jag såg shortsmannen i lördags. Blev så glad! Det är han som går omkring i Stockholm city, oftast runt Kungsträdgården, iklädd endast khakishorts och gympaskor - året runt. Den här gången kom han uppklivande från Östermalmstorgs tunnelbanestation med sin sedvanliga outfit, eller kanske snarare brist på outfit. Det såg ut som han gått ned i vikt lite, kan inte va så bra om man ska vara varm på vintern utan kläder. Annars var han sig lik med det långa skägget och hörlurarna. Det var ungefär samma väder som när jag såg honom på alla hjärtans dag 2003. Grått, nollgradigt och snålblåst.

För övrigt, en rolig replik från i fredagskväll är när vi står på Julia och babblar till larmet av Marit Bergmans platt vändande och M lutar sig över till mig och säger om en ny person i sällskapet:
- Du vet att det är krokodilen va?
Jag sneglar i riktning mot vart hon nickar och svarar:
- Nej, men nu när du säger det...

Den här stan alltså. Knasig.

Åh det e...

Jatackolov. I thought you'd never ask!

Jag dricker lyxkaffe o lyssnar på SonnyJ. Man blir trött av the roads. Folk säger så ofta när jag ska jobba nån annanstans att åh, det måste va skönt ändå att komma iväg o byta lite miljö. Här är the real life:
* Man går upp kl 5, för att hinna till...

* Flyget där man står i ändlös kö till säkerhetskontrollen och trängs så smånigom i kön till...

* Planet där alla affärsmän (ja, för det är mest män) armbågar sig för att få en DI och en plats långt fram, sen sitter man tills lampan med säkerhetsbältet har släckts och då krockar man och slår i huvudet på väg av för att hitta en taxi tidigt och ta sig till...

* Kunden som i bästa fall kommer ihåg att man ska komma och har förberett det man skickade innan. Man är förstås trevlig och glad och tillmötesgående oavsett och får förhoppningsvis kaffe, vilket behövs eftersom man gick upp tidigt och har hela matklockan rubbad, det håller en på tårna till...

* Lunchen som man intar tillsammans med kunden och pratar om vädret, utvecklingen i området och annat ofarligt innan man återgår till...

* Jobb och möten för att sen åka till...

* Hotellet, där man byter om från svettiga kostymen för en kort promenad till...

* Stan, som man mest ser i mörker, men man får iallafall mat...innan man återgår till hotellet för att...

* Jobba ett par timmar till eftersom man måste hinna undan och man har ändå inte så mycket annat för sig.

Så värdig helg!!

Var är brudarna?

Eurocard säger att de skulle kunna göra en lista över folk som använder andra kort för affärer. Men tydligen använder kvinnor uteslutande just Eurocard, eller hur ska man annars tolka bilden av raden av folk som är bara gubs?

Trött är jag på det här.

Er tillgivne Business-woman-traveler är i Helsingborg. Varmt och skönt, inget slask och nära kontineneten.

NYGirlOfMyDreams

Läser finaste historien om en kille som ser sin drömtjej på tunnelbanan i New York. Hon kliver av och försvinner i vimlet på Union Square. Så han ritar en bild och lägger upp den som efterlysning på nätet på adressen www.nygirlofmydreams.com. 48 timmar senare är flickan spårad och de unga tu på dejt. (http://www.aftonbladet.se/karleksex/article1217111.ab). Det är så fint att det nästan borde va film. Internet, alltså! Så himla bra. Det kommer förändra sättet vi kommunicerar på, jag lovar!

För övrigt: ibland är lycka Belinis vid stängningsdax.

Stark och Frisk

Oh ändå, de där dagarna när inspirationen och livet rinner tillbaka in i kroppen. I den dragiga korsningen vid Medborgarplatsen, på väg till gymmet, kom jag igår på att jag inte hade bråttom. Hade glömt hur det kändes.

Tyckte jag var väldigt duktig där med balansövningarna på jättebollen. Ända tills killen bredvid började stretcha i spagat. Jaja...

I måndags såg jag avsnittet när Carrie fyller 35. Tänkte på då att det är långt dit.

Fyra spöktågsvagnar, tack!

Telefonmöte med en man från en nöjespark idag:

Han: Hej, du skulle vi kunna ta mötet om några minuter bara? Jag var tvungen att åka till en leverantör och hämta lite grejer...

Jag: Visst, inga problem! Men du, vad är det för saker man hämtar hos en leverantör om man jobbar på nöjespark?

Han: Det är lite USB-minnen och tangentbord och sånt...

Jag (besviket): Jahaa...jag trodde det var lotter eller stora chokladlådor eller roliga speglar...

Världen, alltså! Så trist!

But why?

Folk ringer in till P3 och pratar om meningen med livet. Det är, mest av allt, en studie i individualism. En tjej menar att meningen med livet är att utvecklas så mycket man kan tills man får en meteorit i huvudet. För så var det för dinosaurierna. Själv utvecklas hon genom att läsa in matte på komvux, för det missade hon tidigare. Mmm - ok.

Existensialism passar inte för hösten. Det bör liksom inte vara månaden novembers uppgift att påminna människan om att hon en dag ska dö. Då ska man istället ägna sig åt vännerna och kärleken, litteraturen och musiken. Sen ska man tänka på hur viktiga vännerna och kärleken var. Och när man har tänkt på det länge ska man fundera på meningen med livet.

est

- Ursäkta, är det ledigt här? sa en röst strax efter att vi rullat från stationen i Hedemora.Esbjörn Svensson! Sa min hjärna direkt när jag tittade upp från tidningen på frågaren.

- Javisst, sa jag och skulle gjort så även om jag inte tänkt på Esbjörn Svensson. Men det var ju bara en plats och frågaren hade en kompis som inte fick nån, så dom gick vidare. Jag tänkte en stund på att det var sjukt likt, men vad skulle Esbjörn Svensson som i Esbjörn Svenssons Trio göra utan platsbiljett på ett tåg mot Mora en torsdagkväll?

Men så kom han ändå tillbaka och slog sig ned. Jag log utifallatt. Han kollade på små filmer i sin telefon och jag tyckte mig se att han stampade takten vid ett tillfälle. Det är verkligen otroligt likt, sa hjärnan fortfarande. Hade det inte varit för att vi vid det här laget var i Borlänge hade jag förstås frågat. Men vad säger man "Du är verkligen lik Esbjörn - eller är det du?"...

- Ska du kliva av? frågade han vänligt

- Ja, sa jag och plockade ihop mig och vi tittade varandra i ögonen och nickade tack, hejdå.

ESBJÖRN SVENSSON skrek hjärnan.

Och jo, efter lite internetletande har jag bestämt mig. Eftersom hans kompis också är misstänkt lik den andra tredjedelen i trion.

Jag undrar var det här placerar sig i spaningslistan. Efter Alice Cooper på Åhléns och Gösta Ekman på tunnelbanan, tror jag. Men före både Kronprinssan på H&M och Börje Salming på Gotlandsbåten. Så får det bli.

Vem sa att politik är trist?

Jag kan inte låta bli att tycka att hela den här historien med fyllhånglandet mellan statssekreteraren Ulrika Schenström och TV4-reportern Anders Pihlblad är bland det roligaste på länge. Skandaler piggar alltid upp. Lars Danielsson måste vara väldigt nöjd. Av allt att döma vet inte Schenström heller exakt vad hon gjorde vid en viss tidpunkt.

Pihlblad säger idag att det är viktigt med ett stort kontaktnät som politisk reporter. Well, det är mer än tydligt! Kiss and tell-begreppet har just fått en helt annan innebörd. Nu undrar vi mer än nåt annat vilken information han fick ut, och så vill jag väldigt gärna se sms-trafiken dem emellan...

Nu är det bara en tidsfråga innan Margot, Maud eller Filippa gör en Paris Hilton och glömmer bort att de har kort kjol och inga trosor när de kliver ur bilen... Eller att en ungdomsförbundsordförande hamnar i slagsmål på nåt skabbigt gammalt hak. Men just ja - det har ju redan hänt!

Gåsapåg

Tunnelbanetrubaduren är tillbaka igen. Jag är så glad. Efter att ha varit borta större delen av hösten dök han upp igen i förra veckan, mer inspirerad än någonsin. Nu har han samtliga strängar på gitarren igen - och - en Canada Goose-jacka! Man vet att det är högkonjunktur när till och med tunnelbanetrubadurerna går i överklassjackor. Han måste verkligen fått snurr på verksamheten. Jag undrar om skattemyndigheten är uppmärksamma på det här. Vad är det för skattesats på gatumusicerande? Ska jag kanske betala moms på mina bidrag till honom?

Men jag undrar om den här jackan egentligen är bra för hans varumärke. Jag är tveksam till det.

Vänta nu...var har jag lagt...

Goodlordallmighty vilken vecka... Rattade fem projekt samtidigt med ena handen, ett frilansjobb med den andra och kurerade en magkatarr, som när den väl gick över ersattes med en förkylning. Happy happy joy joy. Igår låg busskortet kvar hemma hela dagen till ingen nytta och idag kom jag till ett kundmöte med min fina mapp där jag bär papper. Men det låg visst inga papper i den märkte jag när jag kom fram. Dumt. J hade däremot både huvud och papper med sig. Jag blev inte så förvånad när jag ståendes på apoteket på väg tillbaka till the Office fick lägga tillbaka nässprayen i hyllan eftersom jag inte hade nån plånbok med.

Dom där bollarna i luften alltså... Överskattat!

Gnuggar händerna...

Fick sån inspiration idag. Christer i P3 pratade om practical jokes och hur man retar sin omgivning bäst, folk ringde och mailade in i två timmar. Om att plasta in bilar med så mycket storköksplast att den står som en puppa ute på parkeringen och om att när man är hemma hos nån ta alla bestick, lägga i en hink, hälla på vatten och ställa in i frysen!

En vän blev en gång fundersam över det här med att folk tittar i andras badrumsskåp. Så inför en fest tömde han hela sitt skåp och fyllde det till bredden med flirtkulor. Mitt under festen hördes ett ordentligt rassel inifrån badrummet och besökaren blev kvar där väldigt länge...

Det är alldeles för lite praktiska skämt på The Office, tänkte jag på. Så akta er!

Man är man

På stans glammigaste fest i lördags, på temat Studio54, konstaterade herr J skrattande att han fått en ökad förståelse för kvinnors villkor när han klämde ner sig i ett par tajta V-brallor och en guldblus. Inom loppet av några timmar hade hört sig själv kläcka 3 klassiska fraser:
1. Gud va jag är tjock...
2. Jag borde inte ätit innan jag åkte hit
3. Shit va min rumpa ser stor ut i de här...

Det är inte lätt att vara man dessa dagar. Nu vägs de välkammade stureplansgossarnas kvinnosyn på våg, innerstadspojkarna sparkar så länge på en som redan ligger att livet till slut rinner ur honom och 2000-talets drängar har bytt torget mot fotbollsplanen som arena för deras gängslagsmål. Nog är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att det sammanfallit på bara några veckor? Mönstren har funnits i alla tider, och därmed också risken att det skulle kunna utvecklas till rena helveten.

Nu är det strösslat med experter i tv-soffor som lägger pannan i djupa veck och frågar vad samhället ska ta sig till med alla dessa män och pratar om könsmaktsordningar, hockejargong och förebilder. Jag undrar mest hur man kan undgå att få en ryggmärgsmoral som säger att man inte köper sex vare sig för pengar eller drinkar, att man inte har sex med en medvetslös tjej eller en tjej som säger nej, att man inte vållar någon annan skada och om man skulle ha gjort det så sparkar man inte på nån som redan ligger. Framförallt inte i grupp. Exakt var har det gått fel? Det kanske är läge, även för de mest råbarkade antifeministerna, att börja fundera över maktbalanser och respekt.

Eller så skickar vi alla på 70-talsfest.

Man tar sig för pannan...

I incheckningskön på flygplatsen i Bologna ställde sig tre mörkhyade killar strax bakom oss. I kön bredvid, som gick till samma flightincheckning, stod två damer i 55-60-årsålern. Jag hörde den ena damen säga till den andra:

- Dom såg så välvårdade ut, dom där svarta som klev på flygbussen. Men nu ser jag ju, dom ska ju till Sverige!

Gentileschi

Gentilesci var en av få kvinnliga konstnärer på 1600-talet. Hon lärde känna en konstnär vid namn Tassi som vid ett tillfälle våldtog henne och tog hennes oskuld, vilket kulturellt likställdes med att ha ingått äktenskap, samtidigt som hon tappade sin värdighet eftersom hon ju inte var gift med honom. Efteråt lovade han att gifta sig med henne och på det sättet upprätta hennes värdighet - givet att hon fortsatte ha en sexuell relation med honom. Hennes far upptäckte övergreppet och anmälde Tassi som blev ställd inför rätta, vilket i sig var väldigt ovanligt vid den här tiden. Rättegången tog 7 månader, och under tiden utmålades hon som promiskuös och torterades med bland annat tumskruvar för att hon skulle erkänna att det egentligen var hon som förfört Tassi och att hon hade sig själv att skylla. Inte förrän under de senaste åren har man i forskningen funnit att Tassi faktiskt blev fälld och fick välja mellan fem års straffarbete eller exil i Rom. Han valde det senare, men var tillbaka i Florens efter 4 månader, troligen med benäget bistånd av någon med inflytande.

På något sätt klingar det lite bekant, tycker ni inte? 400 år, vad har förändrats?

Målningen av Artemisia Gentileschi föreställer Bibelns Judit när hon för att rädda sitt folk dödarNebukadnessars hörförare Holofernes. Den hänger på Ufizierna i Florens. Berättelsen om Judit är ofta porträtterad i konsten, då oftast med en plågad min på Judit eftersom hon dödar Holofernes mot sin vilja, men för sitt folk. Men på just den här bilden ser hon väldigt målmedveten ut. Gentileschi har målat in all sin vrede i målningen av Judit. Vår turistklunga stod gapande framför den när guiden berättade bakgrunden. En av de amerikanska herrarna i gruppen kliade sig på sin tjocka mage och sa:

- Hmm...she was quite a feminist!

Blixtsnabbt gav guiden mannen en knivskarp blick, aningen förklädd i en nonchalant axelryckning, och svarade:

- She was not a feminist. She was right.

Firenze

På tågstationen på väg från Florens började vi räkna på sannolikheten att man skulle blivit italienare istället. 1,5% chans att man blev Italinare blev det. Och 1,5 promilles(!) chans att man råkade bli svensk. Those lucky italian bastards! Tänk att man på sin väg genom kosmos mot jorden lyckas klara sig undan Indien, Kina och USA där praktiskt taget alla hamnar, och så blir man nedsläppt i ett litet gudsförgätet land på norra halvklotet, där det är mörkt och kallt 6 månader per år - allt baserat på ett pyttelitet promille. Olika falla ödets lotter.

Oh ändå att ha sett så mycket konst, gått i kortärmat i oktober, ätit gudomlig mat, fingrat på Valentino-klänningar, druckit långlagrade viner, tagit långa cappuccinoraster, strosat och tupplurat.

Michelangelo gjorde tvärtemot vad sången säger bara en tavla som blev historia sen. Been there, seen that. Däremot blev det desto fler takmålningar och statyer.

Gamla svea inte så tokig hon heller när man tänker på det. Inte lika utlevande, livsnjutande och temperamentsfull som sin vänninna söderöver. Men hon har José Gonzales, krispig luft, nyskapande och nyfikenhet på förändringar. Gott så.

La Dolce Vita

Mina föräldrar säger att jag är den största livsnjutaren dom känner. Dom säger att dom inte vet nån annan som kan förlora sig så i stunder av bra, roliga och fina upplevelser, oavsett om det är stort eller smått.

Äsch, säger jag, ni är inte så dåliga ni heller!

Imorron kliver livsnjutarfamiljen ombord på en väldigt tidigt flight till Florens. Vi får väl se om vi kommer hem igen. Jag har stora planer på att hitta mig en Italiano med vingård och en snäll mamma. Då stannar jag där och föder massor med barn. Eller så bosätter jag mig i stan och är lyxhustru i Guccikläder på skoter. Föder massor med barn och blir cappuccino-mamma.

Arrivederci!

Enfant Terrible

Ikväll på The Office. Jag är på väg hem betydligt senare än kl 17 och möter en troligen-blivande-partner-snart i trapphuset. Vi hejar, hon nickar mot datorväskan och säger:
- Ja, här tar man med sig lite dåligt samvete i väskan och tror att man ska få nåt gjort hemma...
Jag låter bli att tänka innan jag svarar:
- Jaha, äh jag lämnade allt här. Jag ska ju ändå hit igen om några timmar.

Jahapp. Det där är vad man i vissa kretsar kallar ett CLM. Career Limiting Move. Ahwell, dom får kalla det vad dom vill.

Jag hörde henne diskutera med maken om att ta med Thaimat hem. Jag hoppas det dåliga samvetet fortfarande ligger nedknölat i botten på väskan.

Pajigt

Asch, det där med silverbrickor, kakor och lyxkaffe var förstås bara polityr för externa gäster. När jag kom backstage till IT-avdelningen såg den ut som IT-avdelningar gör mest; maskiner, kaffekoppar och killar. Jag går där som en höna i en tuppgård. Jag får med andra ord oftast som jag vill.

Igår fick jag helt oförhappandes ett mail från en avlägsen bekant från förr, som jag egentligen aldrig hörs med trots att vi har varann på både MSN och facebook. Mailadressen är sån där gemensam för både min gamla bekanting och hennes sambo som jag skakat hand med en gång. Jag gillar inte när par har gemensam mailadress, mest inte när jag egentligen bara på riktigt känner en av personerna bakom adressen. Som att man plötsligt är tvungen att berätta allt för båda, även om det är egen hemlis. Då låter jag bli att maila. Men inte dom tydligen - eftersom jag nu fått ett mail, som gått till ett flertal andra. Innehållandes ett recept på äppelpaj. Bara. Jag trodde det var nån form av skämt och började leta efter knark i receptet. Men det var bara äppelpaj, inget skojande. Nu vet jag inte vad jag ska göra med den här informationen. Tacka för initiativet som jag ju inte bett om? Skriva tillbaka och säga att Tack, men om jag behöver ett recept så letar jag på internet eller frågar Anna Stewart? Eller är det tänkt som ett kedjebrev så jag borde skicka vidare?

Eller ska jag bara helt enkelt...baka? Tuppgården skulle kanske bli glad och jag skulle kunna cementera lite könsroller som omväxling.

OutofOffice

Vi har blivit ståndsmässigt mottagna hos kunden i veckan. I tjusiga konferensrum med silverbrickor, termosar med riktigt bra kaffe, kanelbullar, kakor och choklad. Det är olika det där. Autmatkaffe i plastmugg är nog det vanligaste. En gång i Norge fick vi våfflor. Så fint! Efter det funderade jag på att skicka en lista över mina krav innan jag åker på kundbesök. Att jag vill ha cappuccino, mackor, vita liljor, lösgodis och en färsk dagstidning och en soffa. Och våfflor. Jag skulle ba det så bra. Och bli jättetjock och mjuk och härlig.

Men mottagandet i kontoret för dagen är nog bäst ändå. Det inkluderar förmiddagsfika med mamma och hemmalagad lunch. Och dresscoden är lite mer avslappnad; mjukisbyxor och flanellskjorta. Och det är solsken, knallgula löv och krispig luft.

Från skrivbordet ser jag rakt över till min gamla låg- och mellanstadieskola. Det verkar vara sig likt, de har fortfarande rast kl 9.40. Det blir nog folk även av dem.

Trafikmeddelande

När tåget står still utanför Sala och lokföraren säger att han ska försöka gå igång loket igen börjar man bli lite orolig. SJ, SJ gamle vän... Vilken dag som helst kommer man bli ombedd att gå ut och skjuta på. Utan en pappa med en raketsnabb Renault Megane hade jag troligen fått sova på en bänk i Borlänge. Det är, milt uttryckt, inget man vill.

Buster burrade upp sig och putsade fjädrarna när jag blev presenterad för honom ikväll. Äsch, sa jag och rodnade, sådär gör du säkert för alla!

Förresten, Patti Boyd sprang iväg igen här under. Men nu ser ni förhoppningsvis en ny bild.

Musa

Här är hon. Kvinnan som fått två av rock&pophistoriens största låtar tillägnad sig. George Harrison skrev Something till henne och Eric Clapton skrev Layla. Allt förstås i en stor triangelröra. Det sägs till och med att Harrison från början föreslog för Clapton att han skulle tillbringa natten med henne. Och Clapton tyckte att Harrisons fru var en ovanligt härlig fjäder i hatten.

Oh, the things you do for the love of music. Det tänkte jag på igår när jag lyssnade på fina fina Feist på Cirkus. Jag tyckte jag hade ställt mig på gränsen till osedligt nära killen framför för att hålla min plats och kunna se bra. Men likförb lyckades en annan (längre) kille klämma sig in mellan. Oh, the things you står ut med for the love of music. Jag har blivit runtknuffad som en vante på en Timbuktukonsert, jag har hamnat mitt i bråk på Justin Timberlake, jag har suttit i regn på Elvis Costello och jag har till och med upptäckt att jag stått i en spya på Jamiroquai och ändå efteråt tyckt det varit toppen. Oh, the things you do...
Musa. Det är ju det man skulle blivit. Men vems inspirationskälla skulle man helst vilja vara? Elvis? Frank Sinatra? Idol-Ola? Håkan Hellström? Rufus Wainwright? Ed Harcourt? Lars Winnerbäck? Uggla?

Tror det får bli Frankie Boy. Verkar vara mest swinging runt honom.

Buster

Jag har fått en lillebror! Han heter Buster. Och sitter i en bur.

Egentligen var det mormor som skulle haft en Undulat som kunde hålla henne lite sällskap på dagarna, men efter moget övervägande sa mormor nejtack med en sedvanligt klurig motivering; "Jag vill vara pank och fågelfri".

Under tiden kom föräldrarna på att de själva ville ha en pippi. På djuraffären hittade de en undulat som verkade pigg. Han satt med de stora nymfparakiterna men var ändå den som höll mest låda. Det var helt en pippi i deras smak. Nu bor han alltså hemma och bär ett uppenbart hundnamn. Den logiska kullerbyttan har jag inte bett att få nån förklaring på från de nygamla föräldrarna, dom har så mycket idéer för sig i den åldern...

Right here waiting

Välkommen! Gick det bra att hitta?

Jag har brottats lite med redigeringen här, men det är iallafall en start.

Det som är det fina med att ha flyttat hit är att du som läsare nu äntligen kan kommentera utan att behöva vara medlem. Ser fram emot det...

För övrigt; man vet att man bor trångt när man hör grannen ropa till sin son:
- Har du bajjat utan att spola???!!!

Begreppet information overload fick just en helt ny innebörd...

Signora!

Först. Kolla den här länken:http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/563916

Det där är nog det svenskaste jag läst på länge, i dess allra gråaste form. Just den där kaffebaren råkar vara min favorit, faktiskt. Tro mig, på nio år har jag testat igenom stora delar av Stockholms kaffeutbud och Sostas kaffe smakar bäst. Mer krumbukter än så behöver man inte göra. Alex irriterar sig förstås på att folk tror att dom e nåt när dom går dit. För det här är Sverige. Här ska man inte tro att man e nåt. Och man ska absolut inte skoja till det lite och bjuda på en upplevelse till kaffet. Man ska dricka bryggkaffe eller kaffeknappenkaffe.
Det är också därför jag älskar den där kaffebaren. För när det regnar småspik och snålblåser i det här jante-landet får jag 10 guldkantade minuter på Sosta. Jag älskar att det kryllar av Italienare bland gästerna på baren på Jakobsbergsgatan som babblar med baristan utan att vi svennar hänger med (för jo, det är alldeles riktiga Italienare!). Jag älskar att han sen ropar "Signora! Capuccino!" när min kaffe är klar för att dra min uppmärksamhet från tidningen jag har näsan i. Jag älskar påminnelsen om att det finns nåt annat bortanför jantelandet där den hetaste färgen är grått. Där vissa möjligen köper sig till en grupptillhörighet och bekräftelse - men de får åtminståne en god kopp kaffe och 10 guldkantade minuter.
Nej, jag har inga problem med ställen som tror att de e nåt. Jag har inte ens nåt emot människor som tror att de e nåt. De har förmodligen rätt. Och jag älskar kaffeställen och barer med det extra. Jag blev gruvligt besviken när mitt forna favvohak Skåningen med de nya ägarna höjde priserna men sänkte själen och har Aftonbladet Klick skräpande, sämre kaffe och skyltar på utsidan om att de har goda "Tostar".

Oh nej, det här har inget med klubbar eller exklusivitet att göra. Jag skulle vara glad om varenda stockholmare sprang på Sosta och unnade sig det inte ens dyra kaffet. I min värld lär man sig nya saker från andra världar, förnöjs av omväxling, letar guldkanter som inte är monetära och njuter.

Till sist: I ett land som framförallt tar intryck från USA får man iallafall vara glad att vi undkommit deras kaffekultur.