I helgen ska jag till min vän Royalisten som bor i exil i en stad på en ö i ett annat land. Hon jublar och klappar händerna över prinsessförlovningen och vi ska skåla många gånger för kärleken och fosterlandet och kungahuset.

För whattheheck, säger jag! Och så fnissar jag åt alla som nu koketterar med sitt ointresse för kungahuset. Släpp loss nu, för tusan! Det är ju härligt med kärlek! Det kan vi väl ändå unna varandra utan att rynka på näsan. Och mediehysterin som det gnälls över är väl inte värre än för ett medelmåttigt landslag. Klockarkattskära kungligheter har vi faktiskt inte sett i det offentliga sen 70-talet.

Mer kärlek till adel, präster, kälkborgare och bönder!