Pick yourself up, dust yourself off - and start all over again. And again.

När de rullar in Olle Ljunström i en rullstol på Rivals stora scen på Valborgsmässoafton känner jag hur det är något litet i mig som brister. Resten av stan står och huttrar vid brasor och sjunger sånger om sprittande liv bland buskar och grenar och om den härliga vårsolens glans. Men Olle har några dagar tidigare ramlat ner från en stege och brutit båda fötterna. Och nu sitter han där han sitter. Det hade ju vänt! Han har ju tagit sig från det allra mest brokiga i livet och liksom ordnat upp det. Släppt en platta igen. Och bokat Rival för sig och sitt band på självaste Valrborgsmässoafton. Och så nu detta. Som ett fälleben från livet självt!

- Det här hade jag ju inte riktigt tänkt mig, säger han efter ett par låtar.
- VI ÄLSKAR DIG OLLE, ropar någon i publiken och alla jublar.

För han sitter ju där! Han har kammat sig, tagit på sig en ljus kortärmad skjorta och lagt en tröja över axlarna - lite vårigt sådär ni vet. Som ett enda stort långfinger mot allt som inte blir som man har tänkt sig.

- Men alltså är det verkligen äkta, kan det va så att han liksom spelar på det med flit, funderar ekonomvännerna när vi kommer ut. För det kan väl ändå inte va så att man kan blotta sin brustenhet så? Väl? Eller?