There'll be days like this

Efter att ha väckts kl 4.50 och pallrat mig ut till Arlanda står jag vid gaten till Helsingforsflighten kl 7 och funderar över meningen med livet. Och upptäcker att jag tittar rakt på min första tonårskärlek. Som tydligen också ska till Finland i affärer. Vi har av allt att döma blivit vuxna båda två, men inget blir sagt.

"Talar du svenska" frågar jag några gånger under dagen och får oftast "Nej, English" till svar. Så några timmar senare säger jag "The airport, please" till taxichaffisen och börjar resan hem. Han får ett telefonsamtal och jag tänker att finska är det konstigaste språket efter holländska. Sen ringer jag Anno på The Office och berättar om morgonens märkliga sammanträffande. När jag lägger på säger taxichaffisen på klingande finlandssvenska:
"Jaså, det är en stockholmstjej som sett sin gamla flamma på flyget imorse!"
Jag skrattar åt hans fullständigt ogenerade överhörande och sen berättar han om liknande upplevelser han haft av att se gamla tjejer. Och att han en gång mötte en lumparkompis på Kanarieöarna 1972. Och till sist att han en gång åkte till St Petersburg - och aldrig mer eftersom "inget gott kan komma från det landet".

Helsingfors flygplats är vidsträckt och till slut får jag sjunka ner med ett glas rött och DI Weekend, som fredagsseden bjuder även i Finland. Runt platsen snurrar en kramig familj med stiliga 20-something söner med drag som skulpterade i marmor. Och en lite lönnfet man i grå kostym som pratar i telefonen han har tryckt mot örat samtidigt som bluetoothmanicken sitter fastklistrad på det andra örat. Jag hör honom säga "tropikhjälm och dry martini" in i luren innan han vrålskrattar.

Väl hemma läser jag Gradvalls intervju med Sophie Zelmani och lyssnar på Van Morrison. There'll be days like this.