Jag är död'n

Jag trodde jag mötte liemannen igår på väg hem. Jag tänkte att det var ju så ironiskt odramatiskt. Att min sista stund var kommen en grå marstisdag när jag kom hungrig från konsthistorian, utanför ett sunkhak mitt på Ringvägen. Vardagsrealism när den är som snålast. Men, det var förstås bara ett litet indie-kid i oformlig rock och uppfälld kapuschong som förirrat sig från Skånegatan.

Nej, så mycket drama får man inte den här tiden på året. Jag har nynnat på Veronica Maggios Ballad om vintern. Två verser fångar det perfekt:

Jag har aldrig haft kul någon vinter
sen jag var tolv-tretton år
men man kan ju förstå
hur det blir så
när vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Visst det finns stunder som skiner
ibland kan det kännas ok
men det blir i bästa fall
som på superåtta band
där vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Men imorse slant jag på iPoden när jag skulle välja den låten och fick vandra gatan fram till Uniting Nations gladhouseversion av Ai No Corrida istället. Det kanske var lika bra.