023

Jag går till vårt gamla residens iförd mina bästa dansskor. Jag tar taxi dit. Det gör man inte på landet, så det känns lite högtidligt. Sen får jag köa bland dalmasarna, en tjej tränger sig. Gabs väntar på mig på insidan och när jag väl kommit in och är på väg uppför trappen vänder jag mig om och ser henne säga något i örat till den trängande tjejen.

- Vad sa du, frågar jag

- Det vill du inte veta, svarar hon skrattande.

Och alla är förstås där. Det är ju just därför man tar sig såna friheter som att säga ett sanningens ord till den som inte sköter sig i kön. Det här är ju vårt ställe. Väl inne börjar jag förstå att vännernas småsyskon också är där. På det hela taget är det väldigt mycket människor i just småsyskonålder där. Vi har vårt vanliga hörn, allt är lika bra som alltid - men till slut tycker jag mig se potentiella småsyskon till alla våra gamla vänner. Vi sitter lite undanträngda och får vår totala upprättelse först när P's flickvän - som egentligen inte har med saken att göra eftersom hon inte är från stan - ställer sig upp på bänken och dansar.

Det är liksom då det lossnar. Vi är alla bröder och systrar och jag upptäcker på håll något så urbant som en nykläckt gaycommunity mitt i småstans kreddigaste häng.

- Minns du den gången på sommaren då de spelade Our House In The Middle Of The Street som sista låt, frågar jag Gabs. Strax efter exploderar allt i Love Is In The Air och This Is My Hometown. Inte ett öga är torrt, men det är ju inte nostalgi - för det är helt nytt!

Sen far jag hem i taxi igen och konverserar chauffören på mitt allra finaste dalmål.

23

Försänkt i djup och drömlös sömn, för det mesta. Men annars vinterpromenerar jag. Och läser. Och hasar omkring i mitt nya underställ. Ser film. Äter ohemula mängder choklad. Dricker lite kaffe. Lagar boeuf till föräldrarna. Och laddar.

God Jul, var än ni befinner er!

Årets...

På begäran. Här är årets bästa musik.

Årets 5 bästa album

A Beautiful Friend – (You’ve all ready past) This moment
Klart inspirerad av Rufus Wainwright, men ändå med eget sound. Väldigt fin live också till gitarr, viola och cello.

Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Håkan gör det igen…och igen…och igen. Karln kan inte misslyckas.

Fleet Foxes – Fleet Foxes
Stämsångens officiella upprättande! Som vi har väntat! Älskar öppningsraden i Blueridge Mountains: ”Oh, brother where do you intend to go tonight, I heard that you missed your connecting flight”

Marit Larsen – The Chase
Det här är den typen av musik som fångar mig helt offguard. Jag kan inte värja mig. Det är bara rakt upp och ned urcharmigt och välproducerat och poppigt. Jag faller pladask för supersnygga Marit och önskar att jag vore lesbisk (och hon också) så jag kunde hunt that fiiine woman down!

Anna Ternheim – Leaving on a mayday
Jag har egentligen inte lyssnat in mig så jättemycket på den ännu, men jag vet redan att det är en av årets bästa. Hon är ett geni, flickebarnet.

Och just när jag enats om de 5 bästa kom Ane Brun såklart springade och ville också vara med. Och vad ska jag göra – hennes finstämda skiva är nya Sophie Zelmani. Så hon får också vara med.

Ane Brun – Changing of the seasons

Bubblare:
Estelle - Shine
Den här lyssnade jag otippat mycket på under försommaren. Utmärkt radio-r&b.

Duffy - Rockferry
Det officiella sommarsoundtracket, speciellt efter att ha sett henne live i Barcelona tillsammans med tjejerna.

Titiyo – Hidden
Har inte lyssnat på den än, så om den är makalös kommer den på nästa års lista. Titiyo är ju en av mina favvisar all time.


Årets nyupptäckt: http://www.blackcabsessions.com/
Det blir inte mer magiskt än såhär. Och det var faktiskt genom denna sajt som jag äntligen fattade storheten med Fleet Foxes efter att leadsångaren sjöng en cover på Judee Sill som jag aldrig hört talas om tidigare, vilket för mig osökt vidare till…

Årets retro:
Judee Sill – jag fastnade så för Fleet Foxes taxilåt att jag googlade upp sångerskan. Det visade sig alltså vara Judee Sill som var amerikansk folksångare på 70-talet i samma era (och med samme producent) som Joni Mitchell. Två fantastiska skivor hann hon med innan hon, såklart, dog av en överdos. Det här är tametusan bättre än Mitchell. Och praktiskt taget omöjligt att få tag i. Tack Spotify!

Lisa Ekdahl sings Salvadore Poe – är så glad att jag plockade upp den här skivan i år igen. Vilket ni ju märkt på Veranda. Timeless. Och väldigt hörbart hur kära dom är under den tiden.

Årets “skämslåt”:
Good Morning Baltimore – från musikalfilmen Hairspray
Jag vet inte hur många gånger jag dragit igång den här längs Ringvägen på väg till jobbet. Vänder viken gråmulen dag som helst. Tårta extra allt.

Årets flopp:
Att vinna musiktävling. Vad är poängen med att stå i konfettiregn i glitterklännig på Idolfinalen eller va så nervös i greenroom att man nästan kissar på sig mitt under melodifestivalen när man ändå blir bortglömd eller i värsta fall förpassad till Brinkenstiernas julturné? Etta är det nya nolla!

Årets singlar:
Longing for Lullaby – Titiyo och Kleerup
Kleerup är 2008 års year-defining-man. Och Titiyo är Titiyo är Titiyo.

Anna – Hello Saferide
“You know we could have had a daughter, and we could have named her Anna, and she would have been a sweetheart, but with punk rock-manners”

För en lång lång tid - Håkan Hellström
Årets bästa intro.

Coldplay – Violett Hill
Lovade mycket när den kom.

Bubblare:
Little Bit – Lykke Li
Lykke är Kleerups kvinnliga motsvarighet som års-definierande. Det officiella soundtracket till alla Cheap-Monday-uniformerade små indieungar.


Årets konserter:
Kent i Eskilstuna – första gången jag såg Kent, och det råkade bli på deras hemmaplan. En hockeyhall har aldrig varit vackrare.

Nina Kinert och Ane Brun på konserthuset – högst upp till höger satt jag. Och det var så fin så fint.

Årets F*ck IPRED:
Bootleg (eller vad det nu är) från Håkan Hellströms konsert med Sven-Bertil Taube. Gårdakvarnar och skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in i fina orkesterarr som lyfter det redan fantastiska. Behändigt funna på piratebay.

Snille och smak

Igår satt jag i möte med en herre i sina bästa år, han hade vitt hår och Woody Allen-glasögon. Jag är så svag för äldre män med vitt hår och Woodybrillor. På ett rent platoniskt sätt, är nog bäst att tillägga (särskilt när referensen går till just Woody). Jag vill sitta i ett rökigt bibliotek med dem och dricka konjak och dra war stories och va lite witty.

Sen var jag och Erina på nobelfesten. Fast hemma. Jag älskar nobelfesten. Så fin. Gråter alltid lite till själva utdelningen. Och alla är både smarta och vackra. Bästa kombinationen. Snille och smak, om ni så vill.

Gäst hos verkligheten

Jag har fått gästblogga hos Lisen!!!

http://www.lisagarpaberghs.se/

Luther is out of the office

Jag brukar ha Luther på axeln, men han gick på semester helt överraskande i söndags!
- Tack Esso, det här har varit en givande höst, men nu drar jag till Thailand och dricker Piña Coladas i en månad, sa han bara och försvann.
Jag har försökt nå honom, men får bara out-of-office-reply.

Och jag som alltid avfärdat hans inflytande inser nu hur mycket han egentligen gör. Det moraliska förfallet är påtagligt! Jag orkar knappt släpa mig ur sängen, det är som att förhandla med ett barn om morgnarna, enda sättet är att muta mig själv;
Jag (trotsigt): Jag vill inte gå upp!
Jag (myndigt): Nej, jag vet det, men om du går upp nu kan du få sitta i soffan under en filt och äta frukost framför julkalendern.

Igår vaknade jag av mig själv och undrade lite när alarmet skulle ringa egentligen. För två timmar sen, visade det sig. Efter lite analyser tror jag att klockan helt enkelt inte blev ställd kvällen innan. Det är som att mitt undermedvetna smyger upp bakifrån och gör en hostile takeover av mitt liv.

Väl på jobbet fikar jag mest och skrattar. Sen dricker jag glögg och äter peppisar hela kvällarna. Hur ska detta sluta? Folk oroar sig över bilbranschen och lågkonjunkturen - men vad gör vi utan den tyske reformatorn, det undrar jag!

Rötmånad

Det här är den veckan på året då allt når sin botten. Mjölken surnar, smöret blir härsket och glödlamporna går. Och det klagas högljutt i det offentliga rummet. Hur kan det komma sig att snön överraskar gatukontoret VARJE ÅR? Och varför är det så krångligt att beställa färdtjänst, det måste väl bero på de lettiska kvinnorna i växeln - de borde gå språkkurs! Och det städas alldeles för dåligt på sjukhusen, så snuskigt! Om man inte är sjuk redan så blir man väl! För att inte prata om äldrevården, ska det se ut såhär ska jag aldrig bli gammal - 10 000 har redan skrivit på upproret!

Ojoj. Kan vi inte bara sätta samhället på en glöggfest med lite peppisar och trevligt umgänge. Peace on earth, good will to men!

Doktorn kan komma

Jag har varit på sjukhuset. På jobb, så ni kan andas ut nu. Och det hela var som att kliva rakt in i en Woody Allen-film. Först i entrén stod väldigt mycket folk varav ett helt gäng var Romer (man får inte säga Zigenare längre va?) med stora klänningar. Sen tog vi hissen upp till plan tre och när hissdörren öppnades stod en man utanför med ett enormt bandage om huvudet. Och över allt vilade en svag doft av desinfektionsmedel.

Mannen vi skulle var gammal kirurg och docent. Han visade sig vara ödmjuk och ytterst skärpt (förstås) och slängde sig med sjukhusslang som "...sen har vi ju alla dom som vi skickar till stenkrossen... ja, alltså urologen". Jag råkade skära mig på ett av bladen i anteckningsboken under mötet och märkte att jag blödde lite på ena fingret. Och blev väldigt fnissig när jag kom på att om det är nån gång man ska råka göra det så är det när man sitter en meter från en av landets främsta kirurger! Och sen började jag hitta på scenarion i huvudet om hur jag med orolig röst skulle ta upp med honom att jag skurit mig på fingret och fråga om han kunde titta på det. I alla fall. Sen åkte vi tillbaka igen.

History Repeating

Jag räknar ut att det är lite drygt 5 veckor kvar till julledigheten. Det känns som en helt onödig transportsträcka. Jag vet ju redan vad som kommer hända!

* Soundtrack of our lives kommer släppa ny skiva. Den kommer få bra kritik.

* Årets specialglögg kommer vara slut på Systemet redan under första försäljningsveckan.

* Handelns Utredningsinstitut kommer rapportera att julhandeln slagit nya rekord - finanskrisen och lågkonjunkturen till trots. Det här kommer diskuteras väldigt mycket i tv4-sofforna.

* Nobelpristagaren i litteratur, Jean-Marie Gustave Le Clézio, kommer att besöka Rinkebyskolan under sin nobelvistelse i Stockholm. DN kommer rapportera om detta och helt ogenerat antyda att detta är finkulturen som möter fulkulturen. Och att det är väldigt generöst av nobelpristagaren att vilja besöka miljonprogrammet!

* Lucianatten kommer att rapporteras som "stökig".

* Vädret under november kommer vara grått och regnigt. Och förhållandevis varmt, vilket också kommer diskuteras i tv4-sofforna.

Kan vi inte bara snabbspola?

Nov

Jag tog fram vinterjackan och jag tänkte;
Det här var hösten då jag åt rostat bröd som om det aldrig funnits någon GI-diet.
Det här var hösten då jag gled längre från en del av mig själv, men närmare en annan.
Det här var hösten då jag saknade sommaren mer än någonsin.
Det här var hösten då firade vissa vänner och vårdade andra.
Det här var hösten då jag fnissade förvånat.
Det här var hösten då jag verkligen, verkligen fick anstränga mig.
Det här var hösten då jag dansade.
Det här var hösten då jag läste Allt.
Det här var hösten då jag tänkte "when it rains, it pours"
Det här var hösten då jag började kunna låta vuxen på allvar.
Det här var hösten då jag förundrat växlade mellan di.se och dn.se hela tiden.
Det här var hösten då jag tröttnade.
Det här var hösten då jag tänkte att jaja haha.

15 gastar på sjömanskista

Folket klagar på den häringa amerikanska traditionen Halloween. Men jag älskart jag. Om det är vad som krävs för att få gå på galna maskerader i tiden då den vackra hösten övergår till den fula, så köper jag vad som helst!

Som den barnunge jag ändå är fanns det bara ett maskerad-outfits-alternativ; sjörövare. Och boy, hade gästerna laddat för detta event! Jag kände 3 av 50, men när man umgås med skelett, cowboys, hippies och annat löst folk så är integriteten inte riktigt lika viktig och den sociala kompetensen infinner sig lite av sig själv.

Jag vet inte vad som var bäst. Kanske moroten som hade med sig just morötter i sin orangea "blastpåse" eller julgranen som var tvungen att sitta fast i eluttaget för att belysningen skulle funka och därav inte kunde röra sig i så stora cirklar. Eller kanske hans flickvän Flourtanten som lånat en vit rock på apoteket och bjöd på spetsad Listerin. Eller Gollum, som satt fast sina stora fötter med hjälp av paketsnöre. Eller shejken som monterat ett "uni-brow" ovanför ögonen...eller om han odlat fram det, jag vet inte riktigt.

Jag kom hem med svärdet i behåll, däremot hade ögonlappen och örhängena försvunnit i yran. Förmodligen knyckta av de tre andra piraterna, från konkurrerande skepp, som jag träffade där. Men dom kan känna sig blåsta - ety de var inte äkta. De riktiga ligger i en skattkista på havets botten!

Några av er kanske minns detta, men nyss trodde jag för ett ögonblick på allvar att jag mötte döden himself på Södermannagatan. En figur iförd scream-mask, ett förklä med ordet DIE skrivet i röda blodbokstäver, och en stor yxa. Men hela bilden förtogs lite av att han var ungefär tre äpplen hög - och också lite av att yxan var av plast. Just när jag passerade honom stannade han upp för att stänga sin jacka. Det fattar man ju. Man vill ju inte frysa när man är ute på spökrunda!

En tid att sova, en tid att dansa

Bromsa, säger kroppen. Mm, säger jag och tar en kur losec i år också. Inatt drömde jag om en massa saker som gick åt skogen - och allt var mitt fel.

Men fullt så dum är jag inte. Jag tar en lugn eftermiddag framför Doktorn kan komma. Och jag dansar. I fredags dansade jag på en tredelad hemmafest högt upp i Hornstull. I lägenhet 1 bland mediamänniskorna, dalmasarna och seriefigurerna, i lägenhet 2 hos businesskillen med hantlarna strategiskt placerade i hallen, och i lägenhet 3 hos gaycommunityn av herrar i 45-årsåldern. Allt på samma våning.

Och jag träffar flickorna och fikar och pratar om tid. Och när jag somnar tänker jag på att de i samma stund också lägger huvet mot kudden och blundar och jag blir varm i hjärtat och sänder en tacksamhetens tanke för att dessa små lyckliga lottor föll just på mig.

"This is the black cab sessions with Stephen Fretwell. And it's raining."

I måndags morse fick jag den här länken: www.blackcabsessions.com från Lisen, och sen dess är ingenting sig likt. Arbetsmoralen är ett minne blott. Ty på den här sajten gör olika artister som Brian Wilson, Death Cab for Cutie, Stephen Fretwell, Martha Wainwright, Lykke Li och många andra små spelningar i baksätet på en taxi som kör omkring. Oftast i London. En taxi. En låt. En tagning. Och det blir förstås magiskt. Som att åka tåg och lyssna på musik, men med skillnaden att det är taxi och livemusik.

Och det är så bra när taxichauffören vänder sig till en skäggig Robin från jättehajpen Fleet Foxes och frågar "What are you called?" "Fleet Foxes" "What??" "Fleeeet Foxes". Men han tyckte det var en fin sång. Enligt sidotexten fick chaffisen ett ex av deras debutalbum som tack för besväret.

Bäst gillar jag just Fleet Foxes, Young Republic, Death Cab for Cutie, Brian Wilson (förstås) och Stephen Fretwell som åker runt och spelar till bilderna av ett regnigt London.

Gud signe de männskorna som kommer på den här galna idén, genomför den och delar det med sig.

is på jobbet.

Klockan är strax efter 22 och överallt på facebook uppdaterar folk sin status med orden "är trött och ska sova nu". Mer finess än så blir det inte. Jag har insett att jag nu vet mer om avlägsna bekantas vanor än jag nånsin gjort. Och den stora frågan är givetvis - vill man det? Inom kort kommer vi hitta statusuppdateringar i stil med...

"... har haft bortamatch och gör the-walk-of-shame hem i partykläderna" uppdaterat söndag kl 11 från mobilen

"... har klippt tånaglarna, och det var på tiden eftersom det började skava väldigt" uppdaterat onsdag kl 19

"... ska aldrig mer dricka sprit" uppdaterat lördag kl 9.38

"... börjar verkligen tröttna på sin chef" uppdaterat onsdag kl 20.08

"... får sova på soffan inatt..." uppdaterat torsdag kl 22.34

"... ska bara gå och kissa. Strax tillbaka!" uppdaterat tisdag kl 14.43

"... har 1430 kronor kvar på kontot. Skönt med löning snart!" uppdaterat tisdag 13.56

"... har just vaknat och vet inte riktigt vart hon är..." uppdaterat söndag 8.04 från mobilen

"... har en lite risig mage idag." uppdaterat onsdag kl 11.10

"... kommer nog aldrig mer få gå på firmafest efter igår" uppdaterat lördag kl 15.12

"... har klamydia. Vissa av er bör nog testa er. Ni vet vilka ni är!" uppdaterat fredag kl 10.34

"... valde idag "In The Name of Love" som duschsång" uppdaterat onsdag kl 21.13

Där sitter dom. Med jättemegafonen mot privatlivet och oroar sig samtidigt över FRA-lagen.

Mustimalism!

Det stormar, men så är det också Lisens födelsedag idag!

Jag sprang upp för trapporna till konserthusets högsta läktare i fredags och tänkte på hur skönt det är att de minimalistiska dagarna är över. Att Ane Brun, som har konsert, just för kvällen gått från att vara en singer/songwriter i singularis till 9-manna-band och 11-manna-kör. Och fina, fina Nina som öppnar för henne håller sig med tre trummisar. Jag sitter högst upp till vänster och låtsas att jag dinglar med benen. Några av de finaste konserterna har jag sett högt upp från sidan.

Och jag tänker samma sak igen när jag sitter omgiven av röd plysch på Le Rouge med Jo till höger och en cocktail vill vänster. Garderobiären går omkring och ser ut som ett kärleksbarn avlat av en cirkusartist och en bordellmamma. Sorti avskalad lounge, entré mustimalism!

Mer, säger jag! Vi satsar på klänningar som ser ut som gräddbakelser, gotiska katedraler och droppstensgrottor i papier machée! Som om det inte fanns nån morgondag och inte nån finanskris...

Månd-Onsd

Veckan hittills - i punktform:

* Varför tror vuxna människor fortfarande att man får grön gubbe snabbare vid övergångsställen om man trycker på knappen flera gånger och gärna intensivt?

* Roligaste barnteckningen på ett kontor hittills; en inramad teckning av en streckgubbe och en tillhörande spretig handstil som under gubben skrivit "Pappa e elak"

* Squashracket måste vara ett av de roligaste orden. Skuåååssshhrakkett. Skuååssshhhrrrakkett! Prova!

Mr Eagle

Under en sen middag i veckan på Café Nero med Anno och Hampan sitter en man vid bordet bredvid och sneglar fundersamt på oss. När vi reser oss för att gå stannar han Hampan och säger:
- Ursäkta, jag tycker att jag känner igen dig. Jobbar du möjligen på P3?
- Neej...det gör jag inte...tyvärr, svarar Hampan lite överrumplat.
- Hm, nähe... men var du på P3 Guldgalan då?
- Eh...nej, inte det heller.
- Men spelar du musik, så att du kanske varit och spelat på P3?
- Nej, men jag ringer ofta in till deras tävlingar, svarar Hampan och det är precis sant - han har vunnit både en rosa p3-tischa och en p3-live-skiva bara under det senaste halvåret.
- Jaha, till Christer då eller? fortsätter mannen
- Näe, mest Morgonpasset.
Jag yr omkring bakom, men ser hela scenen utspela sig, och nånstans här i konversationen slår plötsligt kopplingen till mitt bildminne till och jag inser att mannen är självaste Peter Örn, Sveriges Radios förre vd. Hampan har fullt upp med att ta sig ur den här förvirrade resonemangslabyrinten och frågar:
- Jobbar du på radion?
- Näe, jag har slutat. Kör eget nu och åker runt och föreläser...

På nåt sätt lyckas vi till slut sätta punkt. Mr Eagle vecklar ut sina långa ben, reser sig och håller upp dörren för oss och önskar en fortsatt trevlig kväll.

Äta eller ätas

Ibland tittar jag in här om dagarna och kollar om det står nåt nytt. Det gör det inte. Sorry om förra inlägget var lite wacko, men tåg gör sånt med text.

Jag försöker hinna ifatt mig. Jag springer och springer, men så fort jag ser ryggtavlan på mig så viker den av åt nåt håll och då tappar jag siktet igen. Men av trafiken i min inkorg och telefon att döma så verkar det som jag får saker gjorda.

Hemvändare

Jobbturnén har nu tagit mig till min allra första hemarena - Falun. Ingen hotelldöd här inte, bland föräldrar och undulater. Som tre vuxna har vi nu bott under samma tak och gått till olika jobb på morgnarna. Jag höll på att ta bussen till Lugnetgymnasiet av bara farten, inte minst eftersom jag i lördags återsåg de gamla klassisarna på en återträff. Alla hade plötsligt blivit vuxna och kunde middagskonversera,hjälpa värden, diskutera CSN-avbetalning och påpeka "vilket oerhört trevligt initiativ detta var".

Männskorna i Falun ser så hälsosamma ut, har jag tänkt på. Det frasar om goretexplaggen och kinderna är röda. Det springs milar och laddasinför vasalopp. Som bygdens dotter har jag har fallit in i mönstret och satte nytt pers i elljusspåret igår och promenerar till kunden. Ändå blev jag utstirrad imorse längs promenadvägen av de jag mötte. Det måste vara avsaknaden av goretexplagg, jag borde tagit skidjackan och skippat mina Allan Greenspan-brillor.

Nu sitter jag på tåget på väg tillbaka till den lite mer tätbefolkade civilisationen. Tre telefonsamtal har jag hittills överhört:
1. En äldre stockholmsdam som skrattande berättade i luren att bridgepartiet igår gick fullständigt åt pipsvängen - hon förlorade 100 spänn.

2. En man som ringde sin dotter för att höra hur hon har det på nya utbildningen till flygledare, han konstaterade lättat att det ju låter som hon har det riktigt bra!

3. En småbarnsmamma som är på väg hem från jobbresa, på oerhört dåligt humör, som pratade skit om alla sina idiotiska kollegor och sin dumma sambo. Hon ska till IKEA imorron.

Den sistnämnda kommer sen ösa galla över den otroligt irriterande tjejen som satt mittemot och knappade på sin laptop och åt onödigt mycket godis.

Ej okej

Här är den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin i form av actiondocka. Hon är alltså utvald till kandidat på sina politiska meriter. Och nu undrar jag - vad är grejen med dockans Britneyoutfit? Det är tydligen så att när en kvinna väl kommer in bland de politiska högdjuren (nåja...) kommer hennes avbilder att visa magen.

Två steg fram och ett tillbaka.

La Dolce Vita

Sexologen Katerina Janouch tittar ner på mig från sin reklamaffisch i tunnelbanan. Hon står där på en bild och vill tala om för mig att hon skrivit en ny bok. Den handlar om "en barnmorska med 4 barn och man, som lever ett vanligt liv. Men så plötsligt...". Så vad är det som avgör ett "vanligt liv"? Är det att man har ett yrke som många andra har? Är det att man har familj? Är det att man åker kollektivt? Att man tittar på Let's Dance på fredagar? Eller är det att man har en volvo?

Jag tror inte jag känner en enda person som lever ett vanligt liv. Även de som sitter inne på alla svenssonparametrar har alltid nåt extraordinärt - en talang, ett intresse, en väl inarbetad humor, en lite vimsig men uppfinningsrik vardag, en tillbakalutad läggning, ett galet livsprojekt, en blyg men trygg relation till andra, en kreativitet som sprutar ur öronen eller en förmåga att verkligen se. Och det är väl ändå just våra specialeffekter som tar oss genom ledan, mellan varven. Så vem är Katerina att måla upp andras vanliga liv? För en barnmorska med fyra barn och en man borde tillvaron vara som ett enda fyrverkeri av stora händelser och upplevelser, så att det där plötsliga knappast kommer som en chock.

Men det är tydligen tillräckligt för en sexolog att avfärda som lite väl alldagligt och inte så hisnande direkt. Och det är ju enkelt för henne. För sexolog är ju inte så... vanligt.

Juana Deriba

När en av Japans alla 127 miljoner invånare visar sina nära och kära bilden han tagit på frukostbuffén på SAS Radisson från deras resa till Riga, kommer de mitt i bilden att se en ung dam med något vilt i blicken. Det är jag som står i pepitarutig kjol och Hopekavaj och försöker bärga så mycket mat jag kan för att klara mig genom dagen. Det är fjärde året på raken jag är här på jobb och börjar greppa upplägget nu. Lunchen består oftast av nån sorts odefinierad gryta som lokalbefolkningen dricker kefir till. Idag serverades dock överkokt pasta med ölkorv till. Kundens kontor luktar fortfarande svett (jag vet att det är många gamla trogna bloggläsare som undrar just det) och syret tar slut kring 14 på dagarna. Så det gäller att ladda med frukt och äta choklad som en nydumpad för att inte bli självmordsbenägen.

Men Riga by night är fint och gott. Liksom jobbsällskapet. Mia som bodde på samma hotell för några veckor sen tycker att det påminner om pantertanter på nåt sätt. Och jag kan nog hålla med.

Till sist: Jag undrar om det finns Borsjtj på varma koppen här. Tänk ändå, "Varma Koppen Borsjtj". Det vore nåt.

The roof is on fire

Clarion Hotel i Helsingborg bjöd på drama i år. Kl 06 gick brandlarmet. Ut på trottoaren strömmade hotellgäster med ögon som streck, rufsigt hår och felknäppta skjortor. Bryskt skrämda ur sängvärmen. Det var förstås falskt alarm. Där stod jag huttrande i morgondiset i chinos, oknutna sneakers, pyjamaslinne och tröja och funderade över vad jag hade fått med mig ut. Handväskan, iPoden och - jobbdatorn! Är det alltså vad jag räddar ur ett potentiellt brinnande hus? Jobbdatorn?!

Med faran blåst över tänkte jag på att det finns något sårbart och väldigt charmigt över nyvakna människor med kuddfrisyrer och grisögon. En påminnelse om att vi alla är lika ändå.

Sthlm i mitt hjärta

Igår när taxin rullade in i ett Stockholm i nattljus slog det mig att just denna dag har jag bott här i exakt 10 år. 10 år! Det innebär enligt nån form av oskriven regel att jag får kalla mig stockholmare på riktigt. Men dä vill du väl ändå intä? säger mina gamla dalmasar nu. Jo, faktiskt. Jag älskar den här stan och hoppas vid Gud att jag aldrig behöver flytta härifrån för nån längre tid.

Att glåporden haglar över en när man pratar om Stockholm som hemstad har jag vant mig vid. Kollegorna från lokalkontoren under kongressen frös ut kollegorna från Stockholm vid middagssittningarna, andra betonade noga i gruppdiskussionerna skillnaden mellan landet och stan. Vännerna som bor kvar på landet eller flyttat tillbaka hittar på alla möjliga öknamn för stan och till och med släktingarna hånar mitt val av hem. Ändå har jag aldrig på 10 år mött stockholmare som pratar illa om landet i samma utsträckning, långt ifrån. Så till slut tröttnade jag under en släktfylld bröllopsmiddag i somras när elakheterna gick på repeat, och sa att det bästa med Stockholm är att man slipper alla töntiga lantisar. Det var förstås ljug, men likförb skönt. Det bästa med Stockholm är ju egentligen vattnet, myllret, pulsen, ljuset, nyfikenheten och den uttryckliga längtan till att komma vidare.

Eller som Jocke Berg säger: Ni kan skratta om ni vill, Håna oss - Vi rör oss, ni står still.

The Office - greek style

Ok, ett snabbt Hej! The Office är på en grekisk ö på kurs och konferens. 1100 männsker.

Vi har suttit på kurs om hur man håller effektiva möten. I två dar har vi gjort det nu. Imorron blir det nån annan typ av effektivitet. Viktigt, effektivitet. Och Mål. Viktigt. Och kvalitet. Oerhört viktigt.

Vi äter buffé också. Och så badar vi och minglar. Ibland samtidigt. Så småningom ska vi dansa.

Det kanske låter lite raljant detta, men det är det inte alls. Men ni skulle nog fnissa lite om ni var här.

There'll be days like this

Efter att ha väckts kl 4.50 och pallrat mig ut till Arlanda står jag vid gaten till Helsingforsflighten kl 7 och funderar över meningen med livet. Och upptäcker att jag tittar rakt på min första tonårskärlek. Som tydligen också ska till Finland i affärer. Vi har av allt att döma blivit vuxna båda två, men inget blir sagt.

"Talar du svenska" frågar jag några gånger under dagen och får oftast "Nej, English" till svar. Så några timmar senare säger jag "The airport, please" till taxichaffisen och börjar resan hem. Han får ett telefonsamtal och jag tänker att finska är det konstigaste språket efter holländska. Sen ringer jag Anno på The Office och berättar om morgonens märkliga sammanträffande. När jag lägger på säger taxichaffisen på klingande finlandssvenska:
"Jaså, det är en stockholmstjej som sett sin gamla flamma på flyget imorse!"
Jag skrattar åt hans fullständigt ogenerade överhörande och sen berättar han om liknande upplevelser han haft av att se gamla tjejer. Och att han en gång mötte en lumparkompis på Kanarieöarna 1972. Och till sist att han en gång åkte till St Petersburg - och aldrig mer eftersom "inget gott kan komma från det landet".

Helsingfors flygplats är vidsträckt och till slut får jag sjunka ner med ett glas rött och DI Weekend, som fredagsseden bjuder även i Finland. Runt platsen snurrar en kramig familj med stiliga 20-something söner med drag som skulpterade i marmor. Och en lite lönnfet man i grå kostym som pratar i telefonen han har tryckt mot örat samtidigt som bluetoothmanicken sitter fastklistrad på det andra örat. Jag hör honom säga "tropikhjälm och dry martini" in i luren innan han vrålskrattar.

Väl hemma läser jag Gradvalls intervju med Sophie Zelmani och lyssnar på Van Morrison. There'll be days like this.

Mr Vain

I fredags hörde jag Carly Simons helt fantastiska You're so vain, I bet you think this song is about you och insåg att jag hade glömt den. Kolla utmärkt klipp med den här, i lila ljus och galet snygga outfits.

Den blev en dunderhit 1972 och genast startade spekulationerna om vem sången faktiskt handlade om. Vem var det som var det hon skrivit om som var så självupptagen och som säkert direkt trodde att låten handlar om honom? Carly hade romantiskt förflutet med Mick Jagger, Warren Beatty, Kris Kristofersson och Cat Stevens, vilket ju är ett hyffsat track record, och det gav bara mer bränsle åt spekulationerna under tiotals år. Till slut auktionerade hon ut hemligheten i en välgörenhetsauktion. Vinnaren fick sången framförd och svaret viskat i örat. Han fick också tillåtelse att ge världen en ledtråd. Ledtråden bestod i att namnet på personen sången handlar om innehåller ett A och ett E. Och kanske också ett R. Det lämnar i så fall Mick Jagger och Warren Beatty.

Till slut kunde Warren Beatty inte hålla sig längre utan sa, en gång för alla: "Let's be honest. That song was about me."

Flicka med klass

Imorron börjar Lisen skolan. Med rosiga kinder, spänd förväntan och väskan full av begåvning kommer hon stå där utanför porten och känna en ilning genom kroppen. För i ett land med skolplikt är det ändå inte så vanligt att man kommer in på Berghs Grafiska Designutbildning. Inte så vanligt alls faktiskt.

Jag är så stolt så jag spricker. Och lite vimmelkantig av hela resan när jag tänker på hur jag grävde fram henne under alla arbetsprover för att bjuda på lite morotskaka en regnig söndag i maj och hur hon lurade mig med sin ledsna röst innan hon skrek ut antagningsbeskedet på telefonsvararen.

Det blir pirrigt. Även på The Office ett stenkast bort.

Ladykillers

När flickevännerna träffar nya killar vaknar en instinkt i mig som får mig att vilja ta den lyckligt lottade pojken åt sidan, lägga en tung hand på hans axel och säga:
- Min vän, jag hoppas du är medveten om att om du sårar henne, så skjuter jag dig. Och om jag en endaste gång får ta fram kvasten för att skrapa upp henne från golvet så kommer du hitta ett hästhuvud på din kudde. Välkommen in i gemenskapen.

Mafiasa eller Big Mama, kalla det vad ni vill. And hey - be careful out there!

Glada dagar alltid

Här är min fina voodollprinsessa Lalita, hon är min nya nyckelring. Jag har fått henne av fru Anna i presang. Hon sägs ge ägaren en oemotståndlig dragningskraft. Och jag märker hur hon börjar värma upp. I veckan drog hon bland annat till sig plånboken och nycklarna som jag blev bestulen på under den glada födelsedagsefterfesten på F12 - däremot har inte jobbtelefonen kommit tillbaka, så hon behöver nog kalibreras lite till.

Det har blivit mycket dans på verandor. Igår sviktade trädäcket under fötterna till den blöta livebandsdansen i skärgården.

Glada dagar drar hon till sig, voodollprinsessan. Alltid.

Inget regn på min parad

Oj, det va bra dagar. Nu fortsatt ledighet med skillnaden att jag jobbar lite först om dagarna. Det är lövli.

På min väg mot världsherravälde kommer jag imorgon bli ett år äldre. Allt går enligt planerna. Och alla bloggläsare, kända som smygtittare, är välkomna till Debaser Slussens uteservering (inne om regn) för trevligt häng i all sin enkelhet från halvniosnåret. Jag har en röd nejlika i knapphålet. Typ.

Runns finest

Det var längesen jag busbadade, tänkte jag på när jag hoppade bomben från bryggan tillsammans med kusin Nicco (inte heller han barn). Busbad är bra för själen.

Jag har nog landets coolaste kusiner tror jag. Åker wakeboard som om de fötts med en bräda på fötterna (oh, akta för bilder i huvudet nu) och Mallan kan köra båt och skoter som en hel karl. Jag pyser av stolthet medan jag agerar funktionär, fotograf och fikaansvarig.

Lantmåttet rågat nu, känner ett stråk av längtan till stan. Och till vännerna. Och lite efter nya Batman också när jag tänker på det.

Brevet från kolonin

Älskar nyhetstorkan. I huvudet. Varvar böcker, kaffe, filmer, god mat, bra viner, sol, skog, regn och promenader. Och tänker sakta och utspritt under äppelträdet.

Det blev ingen sommarflox på kolonin i år, för haren åt upp all knopp redan i juni.

Senast googlade:
Marisha Pessl (Kan inte sluta fundera på hennes bok - Zadie Smith möter Donnie Darko.)
Aaron Sorkin (Äldre än vad han ser ut. Trivia: fick manuset till Schindlers List skickat till sig för att hjälpa till och "fila lite" på det)
Philip Seymor Hoffman (Snäll, men "unapproachable on set")

Ostar är det nya svarta i livsnjutarfamiljen. Och undulaterna viner runt huvudet, för mätta och bekväma för att inse att fönstret råkat stå öppet. Ääh, säger de, varför flytta?

We're from Barcelona

En gruppkram på Arlanda, sen var de borta. Mina 3 underbara och drop-dead-gorgeous señoritas som Gud sannerligen inte glömt.
- Är alla chicas i Sverige guapas, frågade taxichaffisen.
- Si, sa vi.

- Only men, sa dörrvakten på gayklubben.
- Va!? Vilken diskriminering, sa vi.
Men blev sen dirigerade vidare dit vi var välkomna.
- Hola, sa Sito så fort vi klev in och tog oss och Taiwan under sina vingar.
- Four straight women taking the lead to a gay club with us two gay guys. We should be ashamed of ourselves, sa Taiwan och tittade skrattande på oss när vi seglade vidare.

Oh, det var semestern som innehöll allt, inklusive ett åskväder, Duffykonsert, Juanita i high heels, gangstas i sina bästa outfits på hiphop-golvet kl 4, Char som dansade och sjöng, Karin Alvtegens utmärkta Skugga, billig Cava, Navid vår nya läskförsäljande strandkompis, rebajas överallt, en naken man på ett torg, ett underbart konserthus i Modernistastil, Erina under samma täcke och frukost, cervesa och nattmacka på balkongen. Olé!

Eviva España!

Solen sken iallafall när jag gick med flickevännerna och såg SATC - i rutad klänning med glassfärger och med röd Mer och rosa sugrör.

Men vem bryr som om regn när man ska till Barcelonalalalala... Sist jag var där plankade jag in på Sagrada Familia och avstyrde ett bråk på en nattklubb. Den stan har oanade möjligheter.

No es un montecargas, por favor!

Bloggpost 100

Titta ner, det är mitt liv du står på! Sa jag.
Sen tog jag semester.

Flicka på gränsen till sammanbrott

Ta mig samman, nån snälla! Samla ihop mig och sätt mig under ett parasoll med en kopp kaffe. Stryk mig lite försiktigt över håret och säg Det ordnar sig.

Det är presemestersjukan. Då blir det såhär. Det fräser om The Office. Gubsen påpekar på telefon hur upptagna de är eftersom de är så viktiga. Jähjäh... Och det fräser om kunderna också och min långa stubin känns plötsligt som dränkt i bensin.

Så slår fritiden ut i full blom och vartenda steg känns så väldigt, väldigt mycket. Översköljd av tillvaron och genomblöt. Håll ut, säger jag och slår mig på kinderna och kniper ihop ögonen.

Vill du ha plusmeny till det?

Det här var helg extra allt. Det började med att en smålänsk barcelonabo ringde hipp som happ och befann sig i kvarteret, inte bara i stan, och ville öla. Med nästa gäster tänkte jag att det var lika överväldigande att äta ett skrovmål ribs som att därpå se underbara Hairspray - fast på lite olika sätt. Extra allt.

På lördan tog jag en förälder under varje arm och gick på Kent på Zinken. Bandyarenor är så fina. Med dämpade vantapplåder, andedräktsmoln och rosiga kinder på vintern. Och på sommaren konsertbesökare med sommarjackor, stickade tröjor knutna över axlarna och herrar i snaggade kollofrisyrer. I trängseln stångade sig en full och enbent man fram på kryckor, sjungandes till Jocke Berg. Extra allt.

Och tänk, det var fler söndagsflanörer än vanligt att kryssa bland i löparspåret längs Årstaviken. Och när jag tog med mig Paul Auster för att äta lunch vid Katarina Bangata blev vi överröstade av tre 25-åriga kvarnenbrudar bredvid, som med munnen full av hälsotallrik skränade:
- Alltså jag skulle vilja va chef så jag fick sparka folk!
- Nja...jag skulle vilja ha makten att göra det bara
- Nej, jag skulle verkligen vilja sparka folk. Fast alltså bara typ dryga. Inte snälla.

Innan jag till sist hann med såväl Almodovar som EM-final.

Extra allt.

High on life och vingummin

Det blir en sommar på speed. Jag känner det komma. Jag sover sällan, men är desto vaknare. Det kan också vara sockerchocken som sitter i från alla taxfreevingummin.

Jag trodde ju igår, när jag gick hem hungrig på gränsen till självmordsbenägen, att det skulle bli hemtjänst och sen ett hopfallande framför semifinal/Hairspray. Det slutade med att det mitt i natten susades hem genom södernatten bakpå en vespa (tack!) i silverhjälm. Innan dess hade det ramlat in vänner i lägenheten lite hursomhelst, det hade köpts lägenhet i Spanien (-ish), det hade vandrats ut lite otippat och det hade träffats Trevliga - nya som gamla (hej!).

Nu tänks det på semester, det ritas och det lyssnas på Kate Bush (tack!).

Paulun, eat your heart out!

Alltså, Prag. De har fattat grejen. Kolhydrater är the shit. Egentligen, vem behöver protein när det finns kolhydrater!? Jag rapporterar från en lobby med pivo och grillchips en masse. Igår fick vi "tradizional check dinner witt tradizional muzick and danzink" och det innebar en hel del knödel, strudel och - öl. Det är tur jag inte bor här, ety det skulle sluta med att rann öl ur öronen på mig. Och utöver det är det förstås så mycket wienerbröd och strudlar och efterrättsbakelser att GI-mätaren slår i taket redan när man kliver in i frukostmatsalen.

Syre verkar däremot inte vara tjeckernas grej riktigt. ACn i konferensrummet är så dålig att det skulle få även ett dampbarn att somna och Prag verkar vara den sista bastionen att plocka för anti-rök-mobben. Luft verkar generellt inte så viktigt. I alla fall inte att döma av att det går 700 000 bilar på stadens 1.2 miljoner invånare.

Men nu - hem till bulgur och pripps blå. Hm.

Pivo

Hej från Prag. Igen. Här är 30 grader varmt och inte en vattensamling att doppa tårna i så långt ögat når. Tur då att vi ska sitta i luftkonditionerade konferensrum och lära oss saker. Det ryktas även om en gemensam guidad busstur imorgon. Oh, joy!

Prag är bra, för här finns ingen Timotej eller Gråbo. Hence, inte så mycket nysningar.

Midsommar var fint, om ni undrar. Jag väcktes av ljudet av staden som vaknade till en dag av sillar och nubbar. Drog på mig sommarklänningen och promenerade till stan för sillunch på Djurgårn. Och grillade sen på innergården med tillhörande McDonald'ssalla, rosé och jordgubbar. Och hey - det är inte fy skam. Landet sparas till annan gång.

R.I.P Esbjörn Svensson

Mitt i yran och sommaren har det bränt bakom ögonlocken hela dagen av Esbjörn Svenssons plötsliga bortgång. Det är nåt så onödigt och obönhörligt över den förlusten. Och djupt orättvist, naturligtvis. Ständigt denna orättvisa. När ska man kunna förlikas med den, det undrar jag.

Den minnesgode bloggläsaren minns nog det här. Det är så märkligt allt.

R.I.P Esbjörn Svensson.

JA!

Dessa helger i klänning och högklackat. Me loves it. Jag gick från jobbets sommarfest in i den underbara bröllopsyran på Dalarö. Här kommer ett sammandrag:

Outfit:
The Office: Sommarklänning från Vero Moda, skor från DinSko
The Wedding: Festklänning från Dagmar, second-hand-skor från London

Humör:
The Office: Uppsluppen på gränsen till schlagermässig
The Wedding: På bästa festhumör och samtidigt lyckligt rörd

Stämning:
The Office: Firmafestlig
The Wedding: Yrig och bubblig och kär!

Band:
The Office: Ett gäng tvålfagra killar som kallade sig Mensroom och av nån anledning kände sig nödgade att betona sin heterosexualitet som nån form av skämt i början av framträdandet. Föll sådär ut hos en politiskt korrekt publik med en HR-avdelning med hyllmetrar av planer i genusperspektiv.
The Wedding: Ett glatt gäng polacker med rytmen i blodet och sväng i höfterna, som antingen träffats i skolan eller i fängelset - enligt kantorn(!)/kapellmästaren.

Dans:
The Office: Otippat nog var det killarna från Financial Advisory som vispade upp dansen ordentligt, framförallt under Disco Inferno. Travolta, eat your heart out! Burn Baby Burn dunkades det och sannerligen rök mitt ena axelband på klänningen all världens väg...
The Wedding: Virvlande steg till polackerna och långa tåg genom lokalen till Ska vi plocka körsbär i min trädgård. Själv hade jag nog mina bästa moves till Markoolios Ingen Sommar Utan Raggae.

Snyggast:
The Office: Partnern som kom utklädd till ängel - utan att det var nåt tema! (Och ja, det var en hon)
The Wedding: Underbara och too-good-to-be-true Anna och Linus.

Till sist vill jag be att vi alla reser oss upp och utbringar ett fyrfaldigt leve för kärleken - och finaste brudparet Anna och Linus! Leve de! HURRA HURRA HURRA HURRA!

Sommarmode

Egentligen handlar ju allt om stil. Det började med att statsministern satt i studion och fick dra på sig en sverigetröja. Jag hade förstås hoppats att han skulle få en sån där keps med två händer som klappar om man drar i ett snöre, menmen. Sen kom Lagerbäck in på stadion i kostym! Det var då vi förstod att nåt stort var på gång. Sen satte Zlatan ett mål av det gyllene snittet och kommenterade det hela på presskonferensen med att säga "Jag väggade mot Henke och när jag tittade mot mål så såg jag att det det var läge i vänstra krysset - så då placerade jag bollen där." Lika enkelt som elegant, alltså...

Den enda som inte riktigt greppat det här med stil är förstås Petter Hansson. Men det gör inget. Köttiga backmål är lika inne...

Säger såhär...HÄRLIGT, UNDERBART!

Det ryktas att min far gått till sitt The Office iklädd Sverigetröja idag. Önskar jag kundet. Min chef har blågul slips och manchettknappar med tre kronor. Lite mer... subtilt.

Det är som gjort för att få hjärtinfarkt ikväll, alternativt hjärnblödning av att Andersson spelar från start. För den händelse att det blir så vill jag tacka för den här tiden och säga att jag älskar er alla!

Gött

Äntlich! Fotboll. Och allt därtill. På måndag ska jag åka ner till Kungsan och ställa mig och hoppa upp i bild och vinka bakom Tv4:s provisoriska studio, så som kidsen gör i Lilla Sportspegeln. Och skylt ska jag ha. "Hej Mamma!" ska det stå på den.

Det är så konstigt. För de senaste kvällarna har jag fått den här låten på hjärnan precis när jag ska somna. But why, undrar jag. Älskar för övrigt de första raderna i låten:

She was barlely sixteen
and too young to be drinking wine
She belonged to a man with a car,
the agressive kind

Och då undrar man ju förstås; vilken av dem? Är det mannen eller bilen som är av den aggresiva sorten?

Aah, never mind. Igår mötte jag Neneh Cherry på väg till jobbet. Hon var cool som vanligt, jag var businessklädd som vanligt. Tänkte på en intervju jag läste med Titiyo, som ju är min gamla tonårsidol, där hon beskrev hur jobbigt det varit att leva och verka i skuggan av en så tidsdefinierande och epokskapande syster (Neneh). Och hur hennes egen skiva Come Along, som sålde monstruöst för några år sen, mest var sprungen ur en rädsla att va den sämre. Jag tänker att rädsla för att misslyckas måste vara den sämsta drivkraften för allt konstnärligt uttryck. Sluta gnäll och hitta på nåt eget istället, kan man tycka. Men nu säger hon också att hon blivit förlöst av att komma till Malmö. Och av att jobba med Goran Kajfes.

Malmö och Goran, det är svaret på mycket det.

Midsommarstången får helt ny innebörd

Poledancing är det nya svarta, mina damer och herrar. Värsta trenden i Hollywood och en utmärkt möhippeaktivitet, visade det sig i lördags. Den blivande bruden och hennes möhippefölje har ännu idag ont på de mest märkliga ställen efter lördagens dödsföraktande övningar. För det är sannerligen ingen barnlek att svinga sig graciöst runt en stång! Instruktören var lika vältränad som skicklig (och helt påklädd, om nån nu trodde nåt annat). Och dödligt seriös med sin sport, fick jag erfara när hon vid ett tillfälle spände ögonen i mig, höjde ett finger och myndigt sa:
- Inte slarva!!!

Den blivande bruden var förresten en riktig naturbegåvning och upptäckte en ny (väl, anna?) sida hos sig själv. Nya karriärvägar öppnar sig överallt och på de mest oväntade ställen, hennes arbetsgivare bör ställa sig på tårna!

Vem vet

Sommarvädret plockar fram bossan i mig. Bossakungen Astor, if you will and know your galenskaparkaraktärer. Jag började med Astrud Gilberto imorse och tänkte på soliga verandor och glada skratt. Sen gick jag vidare till Lisa Ekdahl som i 29-årsåldern träffade musikern Salvador Poe på ett plan till Indien. De mediterade vid Ganges och blev blixtkära, gifte sig och fördelade tiden mellan Södermalm och New York. Lisa Ekdahl sings Salvador Poe heter skivan där hon sjunger hans musik - så fjäderlätt, så förälskat och så bekymmerslöst.

Se den här videon där hon är så fin i rosa klänning och han spelar gitarr och kemin mellan dem är galet härlig. Och så det här klippet där de gästar Luuk och klacksparkar en liten sång och han säger "Tack så mycket" på styltig svenska.

Den första svenska fras han lärde sig lär förresten ha varit "Får jag låna din blus?"...